Hurra hurra, på bemärkelseda'n!

Min blogg fyllde hundra inlägg igår. Den snabbräknande kommer då fram till att jag inte lyckats få till ett inlägg riktigt varje dag. Tror att jag har missat tre eller fyra dagar av olika anledningar, men det är väl ett helt okej resultat? Dagen till ära lyfter jag därför fram mina fem favoriter så här långt. Here goes, i kronologisk ordning...

1. 23 januari Oh it's such a perfect day... Det här inlägget tycker jag är smart och nu när jag läser det på nytt ger det mig sköna Londonvibbar. Det är smart eftersom det säger så mycket om vem jag är, vem jag har varit och vem jag kanske hoppas bli någongång igen. Show don't tell, heter det på journalistspråk. Att beskriva hur någon/något är genom situationer snarare än exakta förklaringar.
2. 30 januari Någonstans på ett konferenshotell... Jag skriver märkbart lite om min son, Lilla H, med tanke på vilken ofantligt stor plats han har i mitt liv. Jag tror att jag från början inte ville skriva en mamma-blogg, det finns så många andra bra, utan koncentrera mig på andra aspekter av mitt liv. Det här inlägget är skrivet rakt från hjärtat under fem minuter på en dator i en hotell-lobby. Första hela natten som jag var borta från Lilla H. Gud, så dåligt jag sov!
   
3. 4 februari I say tomatoes, yoy say tomejtoes. För första gången visade jag här väldigt personliga bilder. Var lite nervös, innan hade jag varit mycket mer anonym. Men jag gillade det, det blev bra, tycker jag. Och så säger det mycket om mig och Sambon. Jag frågade om lov först (he is veeery private) och efteråt sa han: Varför skriver du om oss som om vi inte passade ihop?
   
4. 15 februari Västgötalandet - viktiga platser. Det här inlägget har jag läst flera gånger för att det handlar om något så nära och viktigt som jag tagit mig tid att beskriva på ett (om jag själv får säga det) fint sätt. Jag är nöjd med både språk och innehåll, det finns inget som stör mig. Nu de senaste veckorna har dessutom punkt nummer 2 och nummer 5 fått en ännu djupare mening.
5. 16 mars Påsken; jag förstår den inte. Det här var en seg vecka när jag kände mig lite allmänt nedstämd. Jag var besviken och trött och det märks här. Bra, tycker jag. När man bloggar är det ju självklart att man för fram en bild av sig själv som är något lite mer smickrande/tillspetsad än verkligheten. Jag har ett bra jobb, ett fint hus, en bra man, supersöt son, fin familj och roliga vänner. Men jag har också en del skit i hörnen, både här hemma och uppe i huvudet. Skulle bli väldigt less på mig själv om det aldrig märktes på bloggen.