"När vi växte upp lekte livet, vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri.
Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang.
Rågen gungade och gräset växte grönt, hela livet var så skönt."
Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri.
Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang.
Rågen gungade och gräset växte grönt, hela livet var så skönt."
- Lilla Lugna Emma. När Emma var liten förvånades alla över att hon var så lugn. Hon satt under köksbordet och pysslade, länge, länge, utan att säga ett knyst.
- Det tog hon igen med råge när hon blev äldre. Pratglada Emma bubblade och pratade hela tiden, hade alltid något att säga. En gång var hon hemma hos sin mamma och satt och pratade med henne i soffan. Efter en halvtimma kommer hennes lillebror ut från sitt rum. Emma utbrast: Har du suttit där inne så tyst hela tiden jag varit här? Du är ju inte klok.
- Medan hon pratade gjorde hon tusen andra saker. Driftiga Emma tyckte det var en baggis att skaffa barn och plugga samtidigt, att köpa hus, börja jobba heltid och skola in på dagis samtidigt. Att gräva i trädgården, se efter sin son och virka ett lapptäcke på en och samma förmiddag.
- Emma tyckte aldrig det var jättelätt i skolan men det var inget hon hakade upp sig på. Ambitiösa Emma gick istället ständigt omkring med sina läxböcker därhemma, slog upp dem framför tv:n, vid matbordet och vid läggdags. Började på högskolan nästan direkt efter gymnasiet och blev mattelärare på kuppen.
- Vackra Emma blev alltid brun som en pepparkaka, jag minns henne som en riktig sommartjej. Ja, jag minns våran Emma som vacker på alla sätt och vis.
2 kommentarer:
Fina minnen att vårda ömt. Klarade du av att sjunga?
Jodå, det gick bra. En lugnande tablett innan och många tårar efteråt.
Skicka en kommentar