Det här med vänner

Ibland glider man ifrån varandra, så är det bara. Man träffas på jobbet, på kursen, på träningen och tror att man har hela världen gemensamt. Och det kanske man har, men ändå glider man ifrån varandra. Bara en gång har jag sagt upp bekantskapen med en vän och det gjorde mig kräkfärdig i flera veckor. Men av olika anledningar var det en sån där grej som bara var tvungen att göras.
Men riktiga vänner behåller man väl hela livet. Eller? Jag har bott utomlands i flera år men har ändå lyckats hålla kvar kontakten med mina nära vänner här hemma. Men nu, när livet är fullt av hus, jobb och barn, får man kämpa desto mer.
J och jag träffades hösten-98, vi pluggade nordiska språk ihop och fattade genast tycke för varandra. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och mycket roligt har vi haft ihop. Hon gifte sig sedermera med en kursare från den där språkkursen, köpte lägenhet, köpte hus på landet, blev doktor i Nordiska språk, flyttade in till stan igen... Nu ses vi bara några få gånger om året. Det är synd, det finns så mycket att sakna.

1. Hemma hos J får man alltid ett chilled glass of white om man så önskar. Och det gör man nästan alltid.
   
2. Mat och dryck smakar på något sätt alltid lite godare hemma hos J och hennes man. De är båda ena hejare på att laga mat och på att få saker och ting att kännas festliga.
3. J är en sann språkekvilibrist. Henne kan jag vända mig till om jag verkligen undrar hur något ligger till i den språkliga världen. Många, roliga diskussioner om språk har vi haft. Säkert en del tråkiga också.
4. J har de grönaste fingrar jag vet och när hon bodde på landet samlade hon på trädgårdstidningar. Numer nöjer hon sig med att odla apelsiner. Inomhus! J har gjort en superskiss över vår trädgård, hur den skulle kunna se ut om den ägdes av några andra än två skojare.
5. J är en mycket peppande vän. Alltid har hon något uppiggande att säga om ens klädsel, skrivförmåga eller värdinnekunskaper (!) J, jag saknar dig!