Västgötalandet - viktiga platser

Jag åker hem, hem till barndomsstaden. Utanför tågfönstret blir landskapet allt plattare och jag håller upp Lilla H mot fönstret så att han ska se. Titta! Solen lyser! Fälten är så fina här. Vi åker bil sista sträckan. Närmre och närmre kyrktornen kommer vi och så omsluts vi plötsligt av allt det välbekanta. I 19 år var det verkligheten. Så länge jag lever är det tryggheten.

1. Skolan. En nerförsbacke och sedan var jag framme. Här gick min mamma och hennes sju syskon i skolan, här gick jag och mina småsyskon efter mig. Jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle bli stor nog att få börja första klass. Den fina entrén med det schackrutiga stengolvet, de breda trapporna med sina kalla ledstänger, den gigantiska julgranen i december. Allt skulle bli mitt! Jag hade inte räknat med känslan av övergivenhet då fröken lämnade klassrummet, rädslan för att de stora femmorna skulle komma in och bråka och risken för att tappa bort klasskamraterna under halvtiorasten. I flera veckors tid fick min mamma cykla från jobbet och ställa sig borta vid det gröna staketet. Hon fick inte komma in på gården, bara vinka lite diskret så att jag kunde fortsätta leka utan att vara rädd.
2. Kyrkan. Utan att vara kyrklig kan man älska en kyrka, en byggnad som minner om så mycket känslor och så starka traditioner i denna gamla stiftsstad. Kyrkan luktar speciellt av kall sten och vördnad. Kyrkan låter speciellt när man klapprar fram i sina skolavslutningsklackar. Och det ekar så vackert att ögonen tåras när man sjunger. Här har det funnits en kyrka i över 1000 långa år. Tanken svindlar och solens strålar bryts i alla de hundratals små handmålade fönsterrutorna.
3. Parken. Under vackra majkvällar sjunger studentkören in våren här. Det är Kung Liljekonvalje och andra nationalromatiska sånger och beroende på vilka glasögon man har på sig kanske man stör sig på det tillrättalagda, men vad f-n, det är min stad och våra gamla traditioner och det är ju liksom bara så tonårsångestladdat vackert.
4. Valle. Några små minutrar med bilen så hamnar du i himlen. Alla dessa sjöar att simma i, alla dessa naturreservat att okynnes-grilla korv i, alla dessa solnedgångar på en brygga i kvällningen. Alla dessa dagar av resten av livet då man jämför varenda vattendrag med barndomens och kommer till slutsatsen att Nepp, det är inte på långt när lika fint.
5. Släktträdet. En småstad är inget för den som önskar vara privat. Här benämns alla som den och dens kusin, dotter, moster eller kompis. På min mammas sida flyttar knappt någon härifrån. Det är barnbarnbarnbarnsbarn, det är tapetserarbord i vardagsrummet på födelsedagen så att alla ska rymmas, det är pling plong på dörren och någon som bara vill "titta förbi". Det är tusentals små trådar rakt ner i den västgötska myllan som bildar den allra mjukaste gräsmatta att stå på.