Fem saker jag INTE saknar med att vara journalist på en av de stora dagstidningarna

1. Man har större kontroll över sin tid. Slipper äta lunch på sunkiga vägkrogar med tråkiga fotografer eller proppa i sig en macka framför datorn vid fyrasnåret. Man kan dessutom gå hem i tid de flesta dagar.
   
   
2. Man slipper ”polisringningarna”. Reportern: Ja, hejsan. Det här var så och så från Morgonposten, jag tänkte bara höra om det har kommit in nåt. Sur vakthavande: Nä. Reportern: Ingenting alls? Har det varit helt lugnt hela kvällen? Sur vakthavande: Ja. PAUS Reportern: Inte minsta lilla har hänt alltså? Sur vakthavande: Nja… det var ju det där mordet...
   
   
3. Man slipper se sina artiklar sönderredigerade och dåligt rubriksatta av kassa, oengagerade redigerare (de som gör layouten).
   
   
4. Man slipper hela LAS-cirkusen. (Förklaring: Lagen om anställningsskydd missbrukas å det grövsta i mediebranschen.)
   
   
5. Man behöver inte ha en professionell ton mot indignerade läsare som ringer och mailar med åsikter om det mesta: Ett axplock. Varför skriver du så mycket positivt om homosexuella? Varför hyllar du ungdomarna som hänger i parken? Dom är bara drägg. Varför är det så konstiga kort till artiklarna? Du vet väl att ensamstående mammor får skylla sig själva, det är inget synd om dom. Du ska inte skriva om invandrare, din negerälskare. And the list goes on and on.

Att jämföra med det här inlägget.