Släpp känslorna loss

CRY 257, en stor svart Ford, ligger framför mig i bilkön hela vägen genom centrum. Himlen gråter också. Det är veckans sista arbetsdag och på radion sjunger Alicia Keys No one can get in the way of what I’m feeling. Jag tänker att det är en fin låt och säkert är det någon som nyligen fått sitt hjärta krossat som har den som sin gråtlåt. När jag kommer till jobbet kollar jag upp ägaren till CRY 257. Han bor i Nacka och heter Grant Thornton. Undrar vad Mr Thornton har för gråtlåt? En gråtlåt behöver inte nödvändigtvis vara förknippad med olycklig kärlek, nej, för mig är en gråtlåt en sång som är så fin att man önskar att man hade något att gråta över.

1. Anna Ternheim – Shorelines. En Broder Daniel-cover som hon gör så fantastiskt bra, pianot är så vackert och texten så underbart vemodig. Oh, this town… kills you when you’re young. (Om Göteborg så klart – Sveriges vemodigaste stad.)
2. Gram Parsons och Emmylou Harris – Love Hurts. Den här låten är så suverän att den är farligt nära ett pekoral. Jo, sånt kan hända med riktigt fina saker. Den vackraste stämsången i världen.
3. Kate Bush – Wurthering Heights. Den här är ju egentligen inte sorglig, bara så otroligt känslosam. Kate är liksom så liten och hon vill krypa in i Heathcliffes fönster med sin stora röst och sjunga kläderna av honom. Allt för att slippa stå därute på den blåsiga stäppen med vinden piskandes i det långa håret.
4. This Mortal Coil – Song for the Siren. Ett engelskt goth-band från åttiotalet i en Tim Buckley-cover. Kan det va nåt? Absolut. Den här har min sambo enbart på vinylsingel, en gång försvann den i flera månader men kom lyckligtvis tillbaka. Jag måste erkänna att jag inte riktigt hör vad hon sjunger, men en gråtlåt i absolut världsklass är det och jag råder alla att försöka hitta den på MySpace eller dylikt.
5. Emmylou Harris – Sin City. Emmylou igen. Ingen slump, med en sån röst blir det gärna känslosamt. The scientists say, it will all wash away... Från Elite Hotel (1975) en skiva jag lyssnade jättemycket på precis i slutet av min graviditet när jag var full av hormoner.