Långt ner i halsen I

Det är väl inget nytt och visst sparkar man upp öppna dörrar när man gnäller på media. Allt är medias fel. Eller? Jag jobbade som journalist i fem år innan jag hoppade över till informatörssidan, men det var mestadels på en väldigt "snäll" tidning. Aldrig har jag behövt känna olust inför ett jobbuppdrag, aldrig behövt ringa upp någon som förlorat en anhörig för att fråga hur det känns. Men även morgontidningarna börjar bli alltmer närgångna, fast på ett mer respekterat sätt.

1. Var inne på aftonbladet.se för en stund sedan. Toppnyheten är det fruktansvärda skalvet i Kina och det illustreras av en ung flicka som försöker kravla sig upp ur rasmassorna. Det är en jättebra bild, tagen av anrika nyhetsbyrån Reuters. Jag tittar på den länge. Om ett liknande skalv skulle inträffa i Sverige skulle en likadan bild aldrig kunnat publiceras, det hade klassats som alldeles för närgånget att visa en människa i en sådan utsatt situation.
   
   
2. Den enskilda människan skall sättas främst, många privatpersoner har svårt att förstå vilken genomslagskraft media har. Därför har man som journalist eller fotograf ett ansvar att informera och hellre avstå från scoopet än att utsätta människor för något de inte klarar av. Det här är ju en oerhört svår fråga. Kanske kommer ni ihåg ett fall från ett par år sedan då en 13-årig flicka som våldtagits fick "tala ut" med namn och bild i Aftonbladet. Här kan ni läsa en diskussion kring den publiceringen. Den här flickan ville tala ut, hennes familj tyckte det var en bra idé. Ska man då som tidning sätta sig på sina höga hästar och säga nej? Jag tycker nog det. Den här tjejen kan aldrig ångra att hon ställde upp. Gjort är gjort.
   
   
3. Sedan har vi det här med Englas begravning. Var det rätt eller fel att sända den i TV? Jag såg den inte, men har läst mig till att den var "ljus och fin". Återigen var det familjen som så gärna ville att begravningen skulle sändas och familjemedlemmarna blev väldigt upprörda när diverse mediamännsikor antydde att det var ett förkastligt beslut av SVT. Jag respekterar familjens önskan, Engla ville tydligen bli en stjärna (säg den lilla tjej som inte vill bli det?) och nu fick hon bli det. Eller? Är det viktigt och riktigt att en sådan tragisk händelse förvandlas till allmän egendom? Vad vinner samhället i längden på att människor tänder ett stearinljus i fönstret under en viss kväll? Jag känner så här, det är lätt att sörja och reagera men mycket svårare att agera. Om vi alla som lusläst artiklarna, om alla som tittade på begravningen enades runt en kraft. Gav varandra mod och civilkurage att ta tag i de missförhållanden som pågår mitt ibland oss, varje dag. Då tror jag på Engla som en ljusbärare. Tyvärr tror jag att hon förblir den lilla flickan med det tragiska ödet.
   
   
4. Nu blandar jag hej vilt, men vad f-n är det här? Femmans nya serie "Sanningens ögonblick" tar verkligen hem priset för osmaklig tv-idé. Började nästan grina när jag läste artikeln. Och excuse me, men jag tycker Pontus Gårdinger är en mediahora som ställer upp på sån skit. Det säger jag utan att ha sett programmet och med Aftonbladet som enda källa. Och tänk - det står jag för!
   
   
5. Så läser jag en annan artikel i Aftonbladet. Den handlar om misären i Burma, där människor dör som flugor just nu. Hjälpen når inte fram och hur förmätet vore det då inte att sitta och klappa sig på sin moraliska mage och skrocka högtravande om pressetik. Här behövs hela världens blickar vändas mot denna sjuka diktatur som vägrar släppa in hjälparbetare.
   En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Tyvärr tror jag att det var sannare förr, nu är vi så matade med misärbilder att vi inte förmår ta in mer. Så läs detta citat från en av Röda korsets hjälparbetare på plats i Burma:

”Undersökningsteamet kommer hem från deltat. Har massor av bilder. Tårarna får rinna fritt. Döda barn med krossade huvuden. En mor som ligger död med fem barn. Två små flickor som ligger döda i toppen av en palm. Hård knut i magen. Bilderna är för starka. Blir aldrig offentliggjorda. Men det är därför vi är här, och måste vara här”.