En renoveringssaga i fem akter

1. Man blir med hundraårigt renoveringsobjekt och det känns vuxet och roligt och läskigt. Man börjar renovera och det regnar in och man får svårt att sova på nätterna för att man funderar och oroar sig.
2. Emellanåt är man riktigt avslappnad. Det känns charmigt och tokroligt och man ordnar vilda fester där anything can happen och folk sover huller om buller bland slipdammet för, hey, vi är liksom så härligt kreativa och uppsluppna.
3. Man fortsätter renovera emedan tusenlapparna flyger i väg. Det är kakel och klinkers och golvfärg och gipsskivor och det blir så fiiiint! Folk som kommer på besök oooh-ar och aaah-ar och man slår sig lite för bröstet i smyg. Vi klarade det liksom!
4. Sedan kommer en svacka, en lite lugnare period och sedan en till och sedan kommer ett barn och studier och noll kronor på renoveringskontot och huset fungerar bra, det är ett hem men det är så mycket som ännu inte är gjort. (Fasaden! Tvättstugan! Trädgården!)
5. Man börjar undra om det är värt allt slit, om man kanske tagit sig vatten över huvudet, trots allt. Och man längtar in till stan ibland, till något annat land ibland. Men så kommer veckor som den här, dagar som igår med släkt och vänner på altanen (den gamla) då köttoset ligger tungt över nejden. Då Lilla H provsitter en livs levande traktor bara fem meter från tomtgränsen, då ån forsar fram under stenbron och speglar sig i himlen. Då orkar vi lite till.