Svåra sånger

Stora delar av mitt liv har sången tagit jättestor plats men det gör den tyvärr inte längre. Jag hittar inget forum att sjunga i och, sedan Lilla H kom, heller inte tiden. Men jag är helt förvissad om att jag någon gång i framtiden kommer att sjunga regelbundet igen och att det kommer låta precis som det ska! Allt annat vore bara så sorgligt. Särskilt att inte få sjunga i kör igen. Det är något visst med körsång, det finns en sådan kraft och glädje i en duktig kör, en sådan tillit i att bara vila i varandras röster.
Men det är inte alltid så lätt att sjunga.

1. Jag är sju och vi förstapluttare har bjudit in resten av skolan att lyssna på våra ansträngningar. Vi sjunger en sång som heter Vem tar hand om hösten? och sedan är det min tur. Mamma har virkat en cerise tröja och jag har nya jeans med knappar längst ned. Jag kan sången jättebra, vi har övat mycket. Men jag får en black-out och när introt tonar ut börjar jag på Vem tar hand om hösten? Igen. Det skulle ju vara Var finns alla gröna löv som fanns igår? Resten av höstsoarén tillbringar jag hulkandes på golvet under pianot kramandes vår musiklärares ben.
2. Efter det här nederlaget blev jag ganska stursk och kan inte dra mig till minnes några riktiga nederlag trots att jag sjöng väldigt mycket, både i skolan och med teatergruppen. När jag flyttade till London gick jag med i svenska kyrkans kör där. Den var rätt kass och jag och min kompis M tog inte det hela så allvarligt. Flera gånger i månaden var det dock krav på att man skulle sjunga på gudstjänsten och det tillhörde inte ovanligheterna att vi kom dit utan att ha sovit mer än ett par timmar, fortfarande med sprit- och röklukten svävandes omkring oss. Den kunde inga vinröda kör-kåpor i världen radera.
3. Sedan gick det ett par år när jag inte sjöng så mycket men så frågade min bästa sångarkompis A om jag kunde ställa upp och sjunga med henne på en julfest. Sure, sa jag och så övade vi nån timma innan vi åkte dit. När vi sedan kom in i den överfulla lokalen blev jag så oerhört nervös att min röst skakade genom typ alla sångerna. Stackars A stod mest och smålog! Denna incident har verkligen lärt mig att man inte kan ha en slapp attityd till sjungeriet, är man dåligt förberedd blir framträdandet dåligt - så är det bara!
   
4. A förlät mig dock och bad mig och Sambon att framföra något på hennes bröllop. Hon och M-P älskar låten Hurt (Nine Inch Nails och senare Johnny Cash) men den texten är väl inte klockren på ett bröllop så Sambon skrev om den. Den blev verkligen jättefin men sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka under själva ceremonin. Brudparet själva började snyfta så vad skulle man göra? Tur att Sambon är pro och höll ihop det hela.
5. Nu ska jag sjunga på finfamiljens begravning. Jag går här hemma och nynnar. Vissa dagar tror jag mig om att klara av det, andra vill jag nästan backa ur. Känner ändå ett lugn. Ingen klandrar mig om jag inte orkar, jag ska till och med ha en back up-tjej från kyrkan som står redo att rycka in.