Idag skriver jag inlägg nummer 70

Och den senaste veckans händelser har fått mig att reflektera över varför jag skriver och kanske till och med att ifrågasätta bloggens existens.
När jag började blogga var det av följande anledningar:

1. Jag behövde ett forum för mitt skrivande. Efter att i flera år haft en kreativ outlet inbyggd i mitt yrke stod jag inför en lite annorlunda yrkesroll och jag kände ett behov av att få skriva helt fritt, att låta tanken och stundens ingivelse få styra.
2. Jag valde att strukturera min blogg i form av en lista; dels för att jag gillar struktur och listor i största allmänhet, men också för att utmana mig själv: Det räcker inte med en lista på tre punkter, det ska tvunget vara en med fem. I samma anda bestämde jag att jag skulle skriva varje dag. Jag ville skala bort möjligheten att vara alltför självkritisk till idéer och språkbruk och sätta en press på mig själv att komma på nya ämnen och att formulera mig så bra som möjligt på den lilla tid jag har att lägga på bloggandet.
3. Min intention var och är att skriva personligt utan att bli för privat. Inläggen ska representera mig och mina funderingar och åsikter utan att jag ska behöva fläka ut mig och min omgivning.
4. Jag valde att vara helt anonym, utan namn och utan bild. Ganska snart la jag dock in en bild och nu minns jag inte riktigt varför. Jag tror att jag började läsa lite andra bloggar (hade knappt läst bloggar alls tills för några månader sedan) och insåg att jag verkligen gillade bloggar där man fick se en bild av den som skrev, att det gav en extra dimension till texten.
5. Jag bestämde för att börja i väldigt liten skala, berättade bara för några få personer att jag bloggade eftersom jag var osäker på om konceptet skulle hålla. Men självklart vill en journalist ha läsare och framöver kanske jag ska göra lite mer reklam för mig, vi får se. Hursomhelst så har jag nu en trogen skara läsare och det skänker mig naturligtvis jättemycket glädje att läsa era kommentarer. En del är vänner, andra människor i perifierin, andra är bloggare jag själv kommenterar hos och andra åter är anonyma läsare. Den sista gruppen kan vara både sådana jag aldrig träffat och sådana som vet vem jag är men valt att vara anonyma.

Bloggen skänker mig så mycket glädje och jag vill absolut inte sluta. Däremot har jag bestämt mig för att flytta mitt och min familjs sorgearbete utanför cyberspace. Det hemska som hänt är ständigt närvarande hos mig och de tankarna och funderingarna skulle kunna skapa inlägg en lång tid framöver. MEN tyvärr har jag känt att jag censurerar mig själv i de inläggen - sorgen och saknaden är ju inte bara min, den tillhör inte mig och jag känner inte att jag har rätt att sätta den på pränt utöver det jag redan gjort.
Därför tackar jag för alla fina kommentarer som kommit in sedan olyckan, det är fantastiskt att människor jag inte känner eller bara känner litegrann, har så vackra ord och tankar att dela med sig av.
Säkert kommer jag att återkomma till detta svåra i något inlägg då och då, but for now får ni hålla tillgodo med funderingar från mitt parallella universum, den plats som vi människor tydligen har en förmåga att skapa bredvid sorgen. Där har vi fortfarande kapacitet att gå till jobbet, leka med våra barn, fundera på vad vi ska äta till middag, läsa böcker och lyssna på nyheterna.