Små pösar ifrå schlätta

Min mormor hade åtta barn. När de var små kallade hon dem ofta för "tålamods-pösar", har mamma sagt. Hon syftade förmodligen på att det var som att bära runt på små varma påsar som emellanåt kräver all världens tålamod. Och det hade hon ju rätt i.
Lilla H, 20 månader, är just nu inne i en väldig utvecklingsfas. Nya ord formligen sprutar ut - han härmar allt man säger - och han blir oerhört nöjd när han får beröm. Hans busighet når också den nya nivåer. Tidigare ikväll bad jag honom tända en bordslampa i vardagsrummet. Jag vände sedan ryggen till och fem sekunder senare har han klättrat upp på ett helt annat bord och tänt lampan där. Jag ser i hans ögon att det inte är ett missförstånd men sånt kan man ju inte bli arg för.
För första gången i sitt liv har han dessutom blivit mammig. Det är krokodiltårar när jag går på morgonen, STORA krokodiltårar om jag lämnar på dagis, protester vid läggdags och så vill han helt plötsligt väldigt gärna sova i vår säng om han vaknar till på natten. Jättemysigt, om det inte vore för att han sparkar sönder våra revben (och jag överdriver bara lite här).
Stora känslor hos Lilla H föder stora känslor hos mig. Han känns ibland så värnlös och jag önskar hela tiden att jag vore lite mer av allt. Just nu skulle jag behöva:

1. En body double som både kunde lämna och hämta på dagis efter lagomlånga, politikst korrekta fyratimmarspass samtidigt som jag var närvarande på jobbet.
2. Ögon i nacken.
3. En microvågsugn med omvänd effekt. Lilla H är rysligt känslig för mat som är lite för varm samtidigt som han vill börja moffla samma stund maten kommer på bordet. En omöjlig ekvation.
   
4. Lååååånga armar. Det vore så skönt att kunna sitta på soffan och samtidigt torka en snorig nos som lämnar snigelspår i fåtöljen, förhindra att kablarna till TV:n dras ur för sjuttitolfte gången eller plocka upp legot ur badkaret.
5. Och så tålamod såklart. Jag längtar ihjäl mig hela dagen men kan ändå bli less efter en halvtimma. Är det bara jag? (Och mormor?)

Dagishjärtat.