Ja, jävlar om inte svårmodet krupit på mig igen. Det finns så många sorger - små som stora - omkring oss. Den senaste tiden har jag kommit på mig själv flera gånger med att brista ut i ett ilsket "helvete"! För att jag är lyckligare än andra, för att förgängligheten allt som oftast sticker mig i ögonen.
- En kvinna som mist sin dotter, sin svärson och sitt barnbarn kämpar på, lägger dag till dag, håller skenet uppe. Men så ibland stannar hon upp; kan inte dölja tomheten. Blottar en rämnad fasad och en svärta så djup att den ger svindel.
- Någon annan som håller skenet uppe, som inte orkar anförtro sig, som inte hittat orden. Hon lyssnar och skrattar och håller med. Går sedan ensam hem med sin sorg.
- Ett sällskap, kanske en arbetsplats, med givna roller. Skratt och diskussion i perfekt dosering. Men så brister något, en sorg i familjen, misslyckade försök till behärskning. Du har högre lön men vi är alla människor.
- En ung man som just gått vidare, fått en chans. Han hinns ikapp av ett gammalt misstag och dras tillbaka i en ond spiral. Vad tjänar det till att kämpa när detta är belöningen?
- Någon famlar lite, kan inte fatta ärliga beslut. Skjuter på morgondagen sånt hon borde närma sig idag. Lite för långt borta från sig själv och den hon en gång ville vara.
4 kommentarer:
helt otroligt vackert! Kram Madeleine
Du har verkligen en otrolig förmåga att formulera dig.
Jag tror vi alla ibland drabbas av samtliga fem punkter, jag kan i alla fall känna igen mig själv i dem.
Vemod.
Vem skall trösta knyttet och säja att en sång är bättre än en kappsäck när vägen blir för lång?
Vilka fina kommentarer. Tack!
Skicka en kommentar