Grusgångar nära hjärtat

Innan vi tömmer hans sandaler på grus och tvättar armvecken rena från sand, tar vi en kvällspromenad upp till kyrkogården, jag och min son. Vi bor ju i kyrkbyn och har bara en grusig uppförsbacke och en stentrappa att bestiga innan vi når kyrkogården. När vi flyttade hit tyckte jag det var lite läskigt - tänk att bo bara några hundra meter från så många nedgrävda kroppar! Men det bekommer mig inte alls längre och många är de kvällar jag dragit vagn på det knastrande gruset. Funderandes, filosoferandes, fantiserandes. Idag, emedan Lilla H konstruerade sin egna regler till "Hur många barn får jag när jag blir stor"...

1. ...insåg jag att det där om att kvinnor överlever sina makar, det stämmer inte i vår bygd. Så många ensamma kvinnor som ligger begravda med ett sorgligt tomrum över sig på gravstenen.
2. ...imponerades jag av att gravarna är så välskötta. Och personliga dessutom så jag tror inte att de förvaltas av kyrkan. Hur blir det när vi, nästa generation, dör? Vem ska sätta blommor på min grav? På Sambons? Lilla H kommer kanske bo på andra sidan jorden.
3. ...la jag märke till en grav med två kvinnonamn på. Asta och Ester. Kanske var de ogifta systrar, men efternamnen var inte desamma. Födda någon gång runt 1870, begravda tillsammans men lite i skymundan. En svart, mycket enkel sten. Hur var det att leva som homosexuell i bondesverige? Gick det?
4. ...bestämde jag mig för att jag vill ha en enkel, vanlig sten när jag dör. De står sig bäst genom åren. De gravar med stenar som utmärker sig lite har inte stått pall för tidens tand - de känns malplacé.
5. ...förundrades jag över - och inte för första gången - hur i helskotta de gör för att hålla grusgångarna så perfekta!