Å lilla knytt!

Läser Tove Janssons formidabla Vem ska trösta knyttet för Lilla H och faller nästan i gråt, trots att slutet är gott. Jag blir så rörd, så melankolisk ända in i hjärteroten när jag tänker på oss knytt. På hur vi kallar oss människor och på hurdana vi är, vad våra arma själar behöver.

1. Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
   på natten blir det hemska mycket värre än det är.
   
   
2. Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
   och dörrarna står öppna och hans lågor brinner ner.
   Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
   när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
   
   
3. Och knyttet gick och gick men inget hände
   fast det fanns fullt av folk på alla håll.
   Han såg ej till en enda som han kände
   för knyttet var ett mycket ensamt troll
   
   
4. Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
   hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
   Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
   vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
   
   
5. Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
   och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
   men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
   nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra