Förlossning - tjoff!!! - dagis

Idag började Lilla H skolas in på dagis. Min lilla prins! Så roligt, så spännande men också väldigt laddat. Känns ju som igår jag var med om det här...

1. Jag gjorde min sista jobbdag tre dagar innan jul, då var det fortfarande nästan tre veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Samma kväll som jag slutade var det julfest och jag gick dit i svart klänning, silvriga tajts och svarta, högklackade stövlar. Dansade mycket och hade fantastiskt roligt. Men efter det var det som om kroppen bara stängde ner. Jag var på ett inbokat besök på MVC dagen efter och min fina sköterska Elisabeth tittade på mig och sa: Jag tror att det är dags snart! Jag ser att du är redo!
   
   
2. Den 29 december stod jag i duschen runt lunchdags när den första värken kom. Sambon stod med underarmarna inne i en kalkon när jag berättade. Han stelnade till men jag lugnade honom med att vi inte behövde ställa in festen, det var nog bara falskt alarm. Ett par timmar senare visste jag med säkerhet att värkarbetet hade börjat och vi fick ringa runt och avboka. De här timmarna kände jag bara lättnad, lättnad över att jag skulle slippa släpa runt på min ömma kropp ytterligare veckor och lättnad över att jag klarade av att parera värkarna så bra.
   
   
3. Till slut kan de inte höja lustgasen mer och jag ber om en epidural. Det nya skiftet har gått på och min barnmorska heter Pia. Det är hon som ska förlösa mig. Hon är lite rakare i tonen; nu är det business som gäller. Hon undersöker mig och säger att hon inte vill sätta en epidural nu. Värkarbetet går så bra och hon är rädd att det skulle stanna av betänkligt med bedövning. Jag grips av ett kort ögonblicks panik men lugnar mig snart. Jag klarar av det här, det måste jag göra.
   
   
4. Jag orkar inte längre prata mellan värkarna, jag går in i mig själv och andas, andas, andas. Jag är medveten om vad som sker runt omkring men jag bryr mig inte så mycket. Hur länge ska det hålla på, tänker jag. Hur länge orkar man med det här?
   
   
5. Så är huvudet ute och jag känner hur jag spricker. En intensiv smärta och sedan glider han ut, som en fisk. Klockan är 00:23 den 30 december. Mitt barn skriker till och tystnar sedan. Han har alldeles svarta ögon där han ligger på mitt bröst och kikar. Nu är han här, vår älskade Holger.

Utdrag ur Min förlossningsberättelse, som jag skrev ned först häromdagen.