Top five biopics

1. Har just sett Control, filmen om Joy Division som Sambon fick i födelsedagspresent. Riktigt bra även om man inte är ett helgjutet Joy Division-fan. Vilket ju Sambon är och jag inte är. Jättesnygg såklart, regisserad som den är av Anton Corbijn, men också öm och med fantastiska skådisar.
2. En av mina mesta mysfilmer är Backbeat, som bygger på The Beatles genombrottsår. Den fokuserar på kärleken mellan Stuart Sutcliffe, som då var trummis, och hans kärleksaffär med den tyska fotografen Astrid. De är så snygga!
3. Imorse hörde jag Nine Inch Nail's Hurt på radion och den får mig alltid att tänka på filmen Walk the Line. Den är riktigt bra och jag älskar det faktum att Joaquin och Reese sjunger på riktigt. (Också i Control spelar och sjunger skådisarna själva. Kanske inte så svårt, det är ju itne så många ackord, sa jag till Sambon och fick ett lite surt leende till svar.)
4. Amadeus, där har ni inte riktig klassiker. Jag älskar den filmen.
5. På slutet känner jag mig manad att slänga in en varning: Se inte Dreamgirls med Beyonce (baserad på The Supremes-storyn). Den är rent dravel.
   

Topp fem - bilmusik

En av bloggarna jag läser, Anna-Klaras, ber om tips på lite skön bilmusik. En mycket angelägen fråga nu när vi närmar oss semester-tider. I morgon ska vi dessutom köra hemstaden tur och retur (1 h 45 min enkel resa) för att lämna Lilla H hos mina föräldrar. För övrigt första gången han är borta från oss båda en hel natt, men nu glider jag från ämnet så här kommer listan:

1. Musik att sjunga med till: Hidden Cameras. Ett fantastiskt skönt band från Kanada med låttitlar som Ban Marriage och The Man that I am with my Man. Behöver jag säga att sångaren och låtskrivaren är gay? Fantastiska melodier. Söt indiepop när den är som allra vackrast. Lyssna med fördel in dig på albumet The Smell of our own från 2003. Här kommer ett textutdrag från låten Golden Streams:
   "My golden wand waves down your golden rod
   Our gold held high in sunny breezy sky
   Then a stream of gold released from golden stone
   erupts late at night and melts the winter ice"
   Ganska djärvt men lyssna på musiken så förlåter du dem allt.
   
2. Musik att bli hög på: NEU! Tyskt band som Sambon fått mig att uppskatta. Kända för sitt motorik beat och därför extra passande för bilkörning. Kan närmast liknas vid Kraftwerk fast inte lika elektroniska. Deras musik gör så att man liksom flyger fram.
3. Musik att känna sig vuxen till: Fleetwood Mac. När jag var yngre var The Mac hopplöst ute. Ett överproducerat amerikanskt tråk-band som föräldragenerationen gillade. Men så började jag supergilla Stevie Nicks röst och på den vägen är det. Deras platta Rumours från 77 är den fjärde mest sålda plattan i musikhistorien ever. Sug på den och lyssna sedan speciellt på Go your own way. Sjung så högt rösten bär dig!
   
4. Musik att köra sig lycklig till: Phoenix. Åren kring millennieskiftet var franska år med Air och Daft Punk som fixstjärnor. Jag var och är dock mest förtjust i Phoenix och särskilt debuten United från 2000. Man måste bara älska denna superperfekta pop med låttitlar såsom Honeymoon, Party Time och Funky Squaredance. Lägg till en fransk accent från en söt kille och du kan köra bil i flera dygn.
5. Musik att längta tillbaka till ungdomen till: Belle & Sebastian. Denna skotska konstellation kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Lyssnade mycket på albumet If you're feeling sinister när jag just träffat Sambon trots att det släpptes redan 1996. Har du aldrig lyssnat på dem förut har du en absulute treat in store. Lättlyssnat och magiskt. Här några rader från Stars of Track and Field:
   "Have you and her been taking pictures of your obsessions?
   Because I met a kid who went through one of your sessions
   In his blue velour and silk
   You liberated
   A boy I never rated
   And now he's throwing discus
   For Liverpool and Widnes"

Veckans ABC - C

Bokstaven "C" är en utmaning, helt klart. Om man bara skriver på svenska! Men eftersom vi är tvåspråkiga här hemma tar jag mig friheten att c-blogga på engelska.

1. Choir. Ända sedan begravningen har jag vaktat min röst. Jag sjunger i bilen och för Lilla H, ja för vem som helst som vill höra på. Jag skulle så gärna vilja börja sjunga i kör igen. Hade det inte varit för att man då måste sjunga på gudstjänsterna hade jag kanske, kanske gått med i den lokala kyrkokören. Vi bor i "kyrkbyn" och kyrkan ligger bara ett stenkast bort. Men nej, jag var och lyssnade en gång och dom var inge bra.
   
2. Christoffer. Slutet på min megajobbiga fredag blev otroligt roligt och glatt. En gammal kursare från journalisttiden var på besök från Sthlm och vi var några stycken som roade oss kungligt ända in på sena natten. Imorgon ska jag skicka bloggadressen till pärlan Christoffer. Välkommen hit!
3. Cassidy, Eva. När vi låg och stretchade efter core-passet i torsdags (på gymmet alltså, tro inget annat) spelade instruktören en av mina favvosar, Shorelines med Anna Ternheim. Direkt efter kom Fields of Gold, en Sting-cover av Eva Cassidy. Har hört den någon gång förut men den här gången gick den rakt in i hjärtat, började nästan lipa där jag låg på yogamattan. Nu nynnar jag på den hela tiden. Detta trots att Sting är en streber.
   
4. Cars. Lilla H fick flera fina böcker av grandma och grandpa när de var här förra veckan. Bäst i test är just "Cars", en liten bok som beskriver allt möjligt som har med bilar att göra. Hur de tillverkas, vem som köper dem, hur gamla bilar ser ut...ja, en lite salig, knäpp blandning. Lilla H:s favorit är bilden på en sportbil med en blond, solglasögonprydd donna. Vet inte vad man kan dra för slutsatser av det.
5. Communication. Alltid detta svåra som försvinner, prioriteras bort, tas för givet. Vi behöver prata, goddammit! Och så gjorde vi det och så blev det bättre, gladare, soligare.
   

Linda Bengtzing - orka!!!!!

"Mäh! Sluta och sitt där och klappa dig för hjärtat med dina fula, röda handskar din j-la mes" skriker mim syster. Och jag håller med. Linda B går mig på nerverna and here's why.

1. Se mig, hör mig, rör mig, STÖR mig, hur svårt kan det va? L.B har figurerat i olika sammanhang på flera bloggar jag läser och det är inte direkt smickrande läsning. Läs texten hos Ke.Li och ni får en personanalys i form av en schlagertext.
2. För det är väl så hon är eller? L.B verkar sorgligt desperat. "Jag har inte hånglat på ett halvår", "Jag vill att alla ska veta hur det egentligen var" (om "förhållandet" med Magnus Hedman) "Fredrik var mitt första hångel" (syftande på Fredrik Wikingsson som avböjde att kommentera). All publicitet är inte god publicitet, det är en lögn hennes agent borde känna till.
3. Hennes kläder. Hon ser alltid sjövild och typiskt efter ut. Vad var det egentligen hon hade på sig i Mello? Lack och skotskkrutigt. Känns häftigt på en fjortis från...nej, ingenstans.
4. Hennes frisyr. Den är faktiskt SNYGG och jag vägrar gå till frissan och fönedra mig så pass att jag ber om en L.B-frilla. Förra gången ville jag se ut som Victoria Beckham och det lyckades jag (kanske) få att låta lite ironiskt men det kommer inte funka en gång till.
   
5. Varför dissar jag en fellow SYSTER på det här viset? Att jag orkar reta upp mig på en harmlös schlagerbrutta, normalt sett är jag ju Britney's och Christina's skyddshelgon. Vad säger det om mig att jag orkar störa mig på stackars Linda Bengtzing?
   

Svåra sånger

Stora delar av mitt liv har sången tagit jättestor plats men det gör den tyvärr inte längre. Jag hittar inget forum att sjunga i och, sedan Lilla H kom, heller inte tiden. Men jag är helt förvissad om att jag någon gång i framtiden kommer att sjunga regelbundet igen och att det kommer låta precis som det ska! Allt annat vore bara så sorgligt. Särskilt att inte få sjunga i kör igen. Det är något visst med körsång, det finns en sådan kraft och glädje i en duktig kör, en sådan tillit i att bara vila i varandras röster.
Men det är inte alltid så lätt att sjunga.

1. Jag är sju och vi förstapluttare har bjudit in resten av skolan att lyssna på våra ansträngningar. Vi sjunger en sång som heter Vem tar hand om hösten? och sedan är det min tur. Mamma har virkat en cerise tröja och jag har nya jeans med knappar längst ned. Jag kan sången jättebra, vi har övat mycket. Men jag får en black-out och när introt tonar ut börjar jag på Vem tar hand om hösten? Igen. Det skulle ju vara Var finns alla gröna löv som fanns igår? Resten av höstsoarén tillbringar jag hulkandes på golvet under pianot kramandes vår musiklärares ben.
2. Efter det här nederlaget blev jag ganska stursk och kan inte dra mig till minnes några riktiga nederlag trots att jag sjöng väldigt mycket, både i skolan och med teatergruppen. När jag flyttade till London gick jag med i svenska kyrkans kör där. Den var rätt kass och jag och min kompis M tog inte det hela så allvarligt. Flera gånger i månaden var det dock krav på att man skulle sjunga på gudstjänsten och det tillhörde inte ovanligheterna att vi kom dit utan att ha sovit mer än ett par timmar, fortfarande med sprit- och röklukten svävandes omkring oss. Den kunde inga vinröda kör-kåpor i världen radera.
3. Sedan gick det ett par år när jag inte sjöng så mycket men så frågade min bästa sångarkompis A om jag kunde ställa upp och sjunga med henne på en julfest. Sure, sa jag och så övade vi nån timma innan vi åkte dit. När vi sedan kom in i den överfulla lokalen blev jag så oerhört nervös att min röst skakade genom typ alla sångerna. Stackars A stod mest och smålog! Denna incident har verkligen lärt mig att man inte kan ha en slapp attityd till sjungeriet, är man dåligt förberedd blir framträdandet dåligt - så är det bara!
   
4. A förlät mig dock och bad mig och Sambon att framföra något på hennes bröllop. Hon och M-P älskar låten Hurt (Nine Inch Nails och senare Johnny Cash) men den texten är väl inte klockren på ett bröllop så Sambon skrev om den. Den blev verkligen jättefin men sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka under själva ceremonin. Brudparet själva började snyfta så vad skulle man göra? Tur att Sambon är pro och höll ihop det hela.
5. Nu ska jag sjunga på finfamiljens begravning. Jag går här hemma och nynnar. Vissa dagar tror jag mig om att klara av det, andra vill jag nästan backa ur. Känner ändå ett lugn. Ingen klandrar mig om jag inte orkar, jag ska till och med ha en back up-tjej från kyrkan som står redo att rycka in.
   

Ha, I just died in your arms tonight...

Har just kört hem efter en skön halvdag på jobbet. Blev så stressad av Martina Thuns alla hispiga felsägningar på P3 att jag slog över till P4 istället. Lotta Bromé är ändå rätt bra eller börjar jag bli gammal på riktigt? Dock inte lika gammal som kompisen O, han har enligt egen utsago blivit "helt tokig i släta bullar".

1. Lite otippat spelade P4 en ny remix på Maria Magdalena med Sandra. Ni minns väl den glada, gamla åttiotalshiten? Fick i alla fall mig på så gott humör att jag rotade fram lite andra gamla favoriter som fallit i glömska.
2. (I just) died in your arms med Cutting crew. Otroligt smäktande och meaningful för påverkbara barnasinnen.
   
3. They say it's gonna rain med Hazell Dean. Den här gillade jag jättemycket. Har ingen aning om hur sångerskan såg ut ens, musikbranschen var verkligen mycket mindre mediastyrd på den (gamla goda) tiden.
   
4. Funky town med Pseudo Echo. Well I talk about it, talk about it, talk about it, talk about it... Jeez vad man hoppade runt till denna på fritidsgårdens disco, som för övrigt hade de gulliga öppettiderna 16-20 för oss mellanstadiekids.
5. One love to give med Stephanie. Minns hur jag och min kompis P cyklade till den kombinerade skiv- och hifiaffären varenda dag i flera veckor innan en av oss fick ihop nog pengar till att köpa prinsessans skiva.
   

Blinka lilla

När jag var liten var jag extremt tävlingsinriktad. Jag var också ett extremt stort fan av Melodifestivalen. Kombinationen av dessa två: Vi hade ingen video så jag ställde upp min lilla bandspelare på en pall framför tv:n och spelade in hela schabraket ( i efterhand har jag förstått att festivalen också sänds i radio). Sedan gick kasettbandet varmt hela söndagen så att jag på måndagen kunde gå till skolan och kunna texten till alla låtar. Gissar att jag var en plåga för både föräldrar och barn.

Jag gillar fortfarande Mello fast nu mer på ett spektakel-plan. Missade Amy Diamond förra veckan och det grämer mig. Jag är nämligen allra mest förtjust i unga artister, det har jag alltid varit. Antingen beror det på att jag själv som liten trodde att jag när som helst skulle bli upptäckt och så starkt kunde identifiera mig med mina "konkurrenter", men mer troligt är att jag alltid gillar en underdog. Små människor som är bättre än stora människor liksom. Tungt.

1. Kommer ni ihåg Mini-Pops som hade ett eget inslag i programmet Razzel varje vecka? De såg ut som små versioner av Boy George och jag tyckte de var sanslöst coola. Vi övade till och med på en Mini-Pops show på skolan men sedan blev det inställt för vi bråkade för mycket. Synd på så vackra tyllsjalar, gummiarmband och hängselbyxor i pastell.



2. Carola vann med Främling och jag blev uppriktigt chockad när jag frågade mamma om det fanns bättre sångerskor än Carola i världen och hon svarade ja.



3. Långt innan Vanessa Paradis var ihop med Lenny Kravitz och gifte sig med Johnny Depp var hon barnstjärna i Frankrike och släppte bland annat supergrymma singeln Joe le Taxi. (Köpte den för övrigt samtidigt som Eurythmics Miracle of Love) Jag och en kompis ringde sedan min pojkvän (jag gick typ i femman), spelade upp låten och låtsades att det var jag som sjöng. Känns lite lagom vrickat sett i backspegeln.



4. 1986 vann 13-åriga Sandra Kim Eurovision Song Contest (eller Stora melodifestivalen som vi brukade kalla den) iklädd en läskig rosa fluga. Jag var 11 och det gjorde enormt stort intryck på mig. När sambon var 11 blev han punkare. Say no more.



5. Jag gillade till och med den där lilla snorungen Frans med Zlatan-låten häromåret. Det är något fel på mig.

Piece of Britney

Det finns något som kallas Etiska regler för press, radio och TV som ska fungera som ett slags förhållningssätt för att journalister ska kunna åtnjuta allmänhetens förtroende. Där kan man tydligt läsa under rubriken Respektera den personliga integriteten: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
Den senaste tiden mår jag tyvärr allt som ofast illa när jag läser om Britney Spears. Så länge artiklarna handlade om att hon visade snippan eller hånglade upp Madonna kändes det oförargligt, som "vanligt" kändisskvaller. Men nu... Britney förlorar vårdnaden om barnen, Britney omyndigförklarad, Britney tvångsvårdas. All vett och sans har flugit bort i rapporteringen om denna lilla människa. Idag kör jag min egen Britney-rapportering, den skulle hon nog gilla bättre.

1. När Britney och Justin Timberlake var ett par gick de på gala klädda i matchande evening wear á la denim. Hon i hellång balklänning och han i kostym i typ STENTVÄTTAT JEANSTYG. Sånt skojar man inte bort bara så där!
2. I Britneys brottarhit Toxic finns det ett ställe som sopar mattan med de flesta andra moderna danshits: Det är de fyra snabba beatsen i refrängen efter frasen ”With a taste of your lips I'm on a ride DAM DAM DAM DAM, your toxic tongue slipping under mine etc” Där satt den.
3. 1998 satt jag i en soffa i en loftvåning i London och försökte imponera på min nya pojkvän när videon till Britneys första hit Hit me baby one more time visades på TV. Den tjejen kommer att bli hur stor som helst, sa jag. Varför tror du det, frågade min pojkvän. Need I say more? Moi = den stora talangscouten.
4. Hur många kan stoltsera med att Paris Hilton inte längre vill umgås med en för att det förstör hennes image? Britney. Eller var det tvärtom?
5. Hur coolt som helst att ge ett finger åt alla sunkiga nöjesjournalister och paparazzon som gottat sig åt hennes tragiska privatliv med senaste hiten Piece of me. I like. Läs texten här.

Släpp känslorna loss

CRY 257, en stor svart Ford, ligger framför mig i bilkön hela vägen genom centrum. Himlen gråter också. Det är veckans sista arbetsdag och på radion sjunger Alicia Keys No one can get in the way of what I’m feeling. Jag tänker att det är en fin låt och säkert är det någon som nyligen fått sitt hjärta krossat som har den som sin gråtlåt. När jag kommer till jobbet kollar jag upp ägaren till CRY 257. Han bor i Nacka och heter Grant Thornton. Undrar vad Mr Thornton har för gråtlåt? En gråtlåt behöver inte nödvändigtvis vara förknippad med olycklig kärlek, nej, för mig är en gråtlåt en sång som är så fin att man önskar att man hade något att gråta över.

1. Anna Ternheim – Shorelines. En Broder Daniel-cover som hon gör så fantastiskt bra, pianot är så vackert och texten så underbart vemodig. Oh, this town… kills you when you’re young. (Om Göteborg så klart – Sveriges vemodigaste stad.)
2. Gram Parsons och Emmylou Harris – Love Hurts. Den här låten är så suverän att den är farligt nära ett pekoral. Jo, sånt kan hända med riktigt fina saker. Den vackraste stämsången i världen.
3. Kate Bush – Wurthering Heights. Den här är ju egentligen inte sorglig, bara så otroligt känslosam. Kate är liksom så liten och hon vill krypa in i Heathcliffes fönster med sin stora röst och sjunga kläderna av honom. Allt för att slippa stå därute på den blåsiga stäppen med vinden piskandes i det långa håret.
4. This Mortal Coil – Song for the Siren. Ett engelskt goth-band från åttiotalet i en Tim Buckley-cover. Kan det va nåt? Absolut. Den här har min sambo enbart på vinylsingel, en gång försvann den i flera månader men kom lyckligtvis tillbaka. Jag måste erkänna att jag inte riktigt hör vad hon sjunger, men en gråtlåt i absolut världsklass är det och jag råder alla att försöka hitta den på MySpace eller dylikt.
5. Emmylou Harris – Sin City. Emmylou igen. Ingen slump, med en sån röst blir det gärna känslosamt. The scientists say, it will all wash away... Från Elite Hotel (1975) en skiva jag lyssnade jättemycket på precis i slutet av min graviditet när jag var full av hormoner.