Mörkrädd

1. Det är mörkt när jag vaknar
2. mörkt när jag går till bussen
3. mörkt när jag sitter upp på cykeln
4. "mööööt" och "daaaaart" säger Lilla H när jag kommer hem, pekar ut i svarta intet med sitt lilla finger.
5. oändligt mörkt när vi släcker lampan, kurar under täcket tills mörkret slutligen kommer och tar oss.

När vänder det?

Snela tåmten...

Nu till jul önskar jag mig...

1. Att vi får vara friska.
2. Att vi får en fin holiday i England.
3. Att jag har tid/råd att köpa något fint till mina finisar.
4. Att jag hinner vila upp mig.
5. En mp3 med radio.
   

Det handlar om klass

1. Läser en artikel i GP om att massor av pianon bortskänkes på Blocket. Det är ingen som vill ha dem då de inte längre utstrålar bildning och medelklass med ambitioner. Själva har vi ett superproffsigt elpiano men det är så j-la fult att det står gömt i sovrummet. Men ett riktigt piano skulle få pride of place i vårt hem... Ja, så ute är vi alltså.
   Det står i och för sig i artikeln att för de som verkligen kan spela anses det fortfarande ok att ha ett framme. Jag kan spela tre låtar, Sambon spelar ok och Lilla H kommer bli världsbäst. Ska nog ringa på nån av de där annonserna.
2. Det här med klass, det är så fruktansvärt intressant, det har jag alltid tyckt. Och har man som jag dessutom bott många år i England har man kunnat bedriva avancerade självstudier. Som europé i England förbryllar man engelsmännen (som för övrigt inte kallar sig européer, de är ju kort och gott engelsmän). Eftersom de inte kan placera in en i ett fack med hjälp av födelseort, dialekt eller yrke (jag pluggade, var au-pair etc) så tvingas de fråga vad ens föräldrar jobbar med. Jo, det är sant. Det har nog bara väldigt nära vänner i Sverige frågat mig.
3. Redan som mycket liten var jag väl medveten om klass, vad som ansågs fint och inte fint. Jag visste att det inte ansågs fint att ha en mintgrön skinnsoffa, som en klasskamrat hade hemma, även om jag tyckte att det var fint.
4. Detta var inget mina föräldrar tutade i mig på något sätt, jag kommer inte från någon sådan bakgrund, det var bara något som intresserade mig. Nyanserna mellan hur klasskamraternas föräldrar hade det hemma i vår lilla stad. De som hade afrikansk konst på väggarna i vardagsrummet eller kallade filtar för plädar hade föräldrar som var bibliotekarier eller lärare, de med pastellfärgade skinnsoffor och som var först med videobandspelare jobbade inom hemtjänsten eller körde lastbil.
5. Just inredning är ju en så toksäker klassmarkör. Jag älskar att vara ute och promenera och titta in i folks trädgårdar och hus. På småställen som vår by blandas ju både arbetarklass och medelklass på samma gata. Säkraste klassmarkören i adventstid: Ju fler stakar, stjärnor, kransar det pyntats med - desto mer arbetarklass.
   En kompis vars båda föräldrar är professorer har inga stakar alls, istället har hon amaryllisar för flera hundra kronor.
   Än jag då? Jag har ett par, tre stakar men vill ha många, många fler.
   

Jag är så trött på regnet

Nu flyttar vi, säger sambon. Det går ju inte, säger jag. Vi bor ju här. Men den här veckan har jag bilat kors och tvärs över södra Sverige och då kommer ju regnandet ännu närmre inpå. Det är så deprimerande. Jag tar gärna emot en regnig dag då och då, drar på regnkläder och går en hurtig långpromenad. Men det här? Dag ut och dag in. Nu behöver vi verkligen sol i sinne och sol i minne.

1. Sommar tidigt åttiotal. Uppe före alla andra. Tassar ut och bort till lekplatsen. Lägger mig i nattlinnet i sanden som redan värmts upp av morgonsolen. Det goda livet pulserar genom kroppen.
2. Sommar sent åttiotal. En kompis och jag lånar släktingens eka och ror ut på sjön. Halvvägs till andra sidan låter vi årorna ligga och solbadar i flera timmar. Vattnet är alldeles stilla och våra skratt och plums är det enda som hörs.
3. Sena sommarkvällar i augusti. Grillkolen har slutat glöda, igelkottarna kryper in under altanbordet. Infravärmen och det röda vinet värmer. Mamma och pappa, syster och bror, släkt och vänner hemma på altanen i barndomsstaden. Prat och skratt in på sena, ljumma natten.
4. Sommar 2004. Första riktigt varma dagen i vårt nya hus. Lägger mig i det oklippta gräset under stora björken och tittar rakt upp i himlen. Det är sommar, jag har ett hus och livet är gott.
5. September 2007. På en alldeles vanlig charterort, på ett alldeles vanligt charterhotell simmar Lilla H i en pool för första gången och hans föräldrar dricker sangría vid poolkanten. Vi mår bra.

Vinterminnen – cast your minds back

1. Kulhult. Varje helg i långfärdsspåret med felvallade skidor och flåshurtiga föräldrar. Jag frös och gnällde men njöt sedan av den sura luften och den varma chokladen i värmestugan. Och nu vill jag ge samma upplevelser till mitt barn.
2. Backen. Utanför huset där vi bodde fanns en backe. Idag ser den inte mycket ut för världen men när man var liten, ojojoj. Det var tidernas alp, världens coolaste fjäll. Snön packades till is då kvarterets alla ungar slogs om platsen. Sedan for vi på tefat, vaxdukar och ibland stående på bara allvädersstövlarna.
3. Skridskor. Min granne, hennes pappa och jag var ofta ute i naturen och spanade på fåglar (pappan) och smutsade ner oss (jag och granntjejen). Men en dag har etsat sig fast i minnet som ett perfekt vykort. En bäck har frusit till is och vi åker skridskor mitt inne i skogen bland rimfrosttjocka grenar och under klarblå himmel. Magiskt!
4. Stormen. En gång för länge sedan, långt innan klimatprat var på modet, drog det in en snöstorm i april. I drivor låg snön ända upp till fönsterkarmen. Jag och pappa bylsade på oss och tog en promenad i detta tysta landskap. Vid hyreshusen hade ett tak blåst av till hälften, så fantastiskt spännande!
5. Fiasko. Jag och en vän skulle kidnappa våra dåvarande pojkvänner som hade varit bortresta. Ögonbindlar på och ut i pappas Volvo. Svängar till höger och vänster för att förvilla och vips så hade vi fastnat i en snödriva. Det blev till att lossa på bindlarna och be om hjälp. Nesligt!