Fredag: On the road again

Fredag morgon, klockan är sex och jag packar lite halvdant genom att slänga fram lite paltor på sängen. Vi ska till barndomsstaden över helgen och som vanligt när vi ska dit har jag svårt att engagera mig i packningen. Det gör ju liksom ingenting om man glömmer nåt, allt finns att låna. Nu i helgen:

1. Mamma, säng till Lilla H? - Jag köpte ju en sist han var här, det kan vara bra att ha.
2. Mamma, vi hade tänkt springa några kilometer, men jag hittade inte mina joggingskor hemma...
3. Mamma, kan jag låna din röda angoracardigan? -Javisst, den blir du jättefin i!
4. Och kanske några stora örhängen att ha till? -Du kan kolla vad din syster lämnade kvar sist hon var här...
5. Nu hittar jag ingen ren pyjamas till Lilla H. -Men då slänger vi in den andra i tvätten, den är torr om en en dryg timma.

I love slogans

En sommar när jag var liten svämmade stan över av klistermärken från Hjo, ett litet samhälle några mil åt endera väderstreck. Tänkarna i stan hade kommit på en slogan som hette duga. I Love Hjo.
Hjo var ett sånt där ställe man åkte till på den tiden. En dagsutflykt i en sommarvarm bil, kika lite på båtar, äta medhavd lunch följt av köpestrut och sedan: snipp snapp snut. Ja, klistermärkena var gratis och hjärtformade och, tja, vi hade väl inget bättre för oss än att klistra den sommaren. Men så förvirrande för alla turister. Va? Hjo!? Var det inte där vi var igår, älskling?
Sedan glömde jag bort Hjo i en herrans massa år, men så dök det upp igen förra veckan, tack vare ett litet misstag i hembygdens lokalblaska. Den blaskan är en riktigt lusig produktion och det får jag säga eftersom jag en gång i tiden faktiskt inledde min journalistiska bana just i deras spalter. Jo, i alla fall, förlåt, jag svamlar. I en bildtext läser jag om en lokal förmåga som skickat in ett bidrag till något som heter "Hjorovision Song Contest". En liten ordlek, tänker du, men nej. Det som åsyftades var verkligen Eurovision Song Contest. Jag suckade lite men kom sedan och tänka på Hjo, på I love Hjo och andra mer eller mindre lyckade slogans. Inget ont som inte har något gott med sig.

1. Borås - Of course.
2. Sveg - Du har en vän i Sveg.
3. Hässleholm - Nära till allt, långtifrån dyrt.
4. Karlskoga - Laddat med trivsel.
5. Mönsterås - Här mås i Mönsterås.
   

Plagg att minnas

Ibland måste man sticka huvudet i sanden och bara göra't. Säkert är det annat som borde prioriteras men ikväll ska jag skicka in en bauta-beställning till H&M. Tjoho! Jag är förtjust i kläder även om intresset inte riktigt räcker till för att betraktas som trendig nuförtiden.
Klädintresset har jag ärvt av min mor och det delas av både min syster och bror, ja av min pappa också för den delen. Mamma är för övrigt mycket bra på att sy, snabb är hon också. Här kommer ett utdrag ur hennes kollektion.

1. Skolavslutning i första klass. Jag har ett tvådelat set i pastell - blått, rosa och lila - med tre volanger på kjolen. Hemstickad tröja i gammalrosa till. Så fint!
2. Fjärde klass, mellanstadiedisco. Det är de långa t-shirtens, de lösa skärpens och de uppvikta bomullsbyxornas tid. Till det skulle man gärna ha en kort, vid tröja med båtringning. Jag hade en hemstickad, ljusgul som bara kliade litegrann.
3. På högstadiet sydde mamma en supercool jeansryggsäck som jag faktiskt glömt bort tills helt nyligen då en gammal vän i bloggvärlden påminde mig. Den var sydd av pappas gamla Lee-jeans med originalfickorna som ytterfack och ett hemgjort spänne i skinn. Den var sååååå fin!
4. Första ring, höstbalen. Skolan jag gick på hade gamla anor och tre baler om året. Mamma sydde klänningar på löpande band. På min första hade jag en kornblå med svart sammetsliv och stor rosett i sidan. Jo, det var faktiskt fint då! På insidan hade hon sytt en liten ficka för läppstiftet (läs cigaretterna).
5. När Lilla H föddes fick han en stickad overall i svart med röda ränder och tillhörande röda strumpor. I några månader var han världens minsta racerförare. Nu ligger overallen försiktigt nedpackad i hans "box of precious things".
   

En person i världen

Hon har fött och fostrat mig, min syster och min bror. Hon är inte min bästa vän, hon är mycket mer än så: Hon är min mamma. När jag emellanåt inte riktigt klarar av att reda ut alla trådar, när det känns som om jag står i ett iskallt skyfall; då är mamma där med sina flinka fingrar och sitt trygga paraply. Igår var en sådan dag. Mamsen, min mams. Jag älskar dig!

1. Det är lyxigt att ha haft förmånen att växa upp i småsta'n med en mamma utan småstadsmentalitet. Mamma har aldrig bott någon annanstans, det har inte behövts. Hon är en sann världsmedborgare ändå.
2. Det är ärftligt att alltid ta sig tid att slinka in på en skorea. Ännu har jag inte kommit till stadiet då jag stoppat undan reafynden så att inte Sambon ska hitta dem, så som mamma gjort med pappa flera gånger. Men det kanske kommer. Ett par av mina favoritstövlar (oxblod med bred träklack, rundad tå och broderier på skaftet) köpte hon på åttiotalet, god smak räcker länge. Min syrra tycker att det är hennes tur att ha dem nu men jag försvarar dem som en tigrinna. De tilldrog sig uppskattande kommentarer senast igår.
   
3. Det är fantastiskt att känna att det finns en person i världen som finns till för mig och som orkar hjälpa mig helt osjälviskt när jag behöver det.
4. Det är fint att mamma och hennes sju syskon sätter ett så fint exempel för mig och mina kusiner på hur man ska bete sig mot sin familj. Inga intriger, bara detta enkla: Familjen först.
5. Det är underbart att få barn och se vilket älskat barnbarn han blir, vilken glädjespridare han är! Det måste vara vitsen med att skaffa barn - att man kan betala tillbaka litegrann till sina föräldrar.
   

Här är mitt liv

Året var...

1. 2003, fem år sedan. Det här året var ett typiskt mellanår, även om det hade en del höjdpunkter och slutade i dur. Vi bodde i London och jag hade försökt försörja mig som frilans med varierande resultat. På vårterminen pluggade jag därför en c-kurs i engelska för att få lite andrum. Jag pendlade till Brighton ett par gånger i veckan, skrev en c-uppsats om metaforer, sålde några artiklar och jobbade extra i en inredningsbutik med femtiotalsmöbler. Sambons karriär som musiker var inte längre lika lukrativ och vi bestämde oss för att sälja hans lägenhet och flytta till Sverige. På sommaren fick jag världens roligaste vikariat på Den stora morgontidningen och Sambon satte ut lägenheten till försäljning. Det pratades dock om ett prisras på lägenheter i London och det dröjde till oktober innan kontraktet var undertecknat och inte förrän ett par dagar innan jul var vi Sverigebor. Ett nytt liv kunde börja.
2. 1998, tio år sedan. Ett otroligt händelsrikt år på många sätt. Efter några år i London hade jag flyttat hem 1997 och bodde i en stor fyrarummare ovanför stadens största skivaffär. Min engelske pojkvän kom över ett par månader men flyttade tillbaka för att bli advokat i början på 1998. Vårt förhållande var kass och jag for över en vecka i mars för att säga det öga mot öga. I maj träffade jag sedan Sambon som jag sedan förlovade mig med på nyåret efter att plötsligt infall. Då hade vi träffats i sammanlagt 31 dagar och jag fick min förlovningsring skickad till mig med bud ett par veckor senare. Den har jag fortfarande på mig. I slutet av året bodde jag med min kompis A i en stor etta i stadens mest eftertraktade kvarter och pluggade Nordiska språk. I december 1998 fick jag beskedet att jag kommit in på Journalisthögskolan så Sambon och jag fick fortsätta pendla...
   
3. 1993, 15 år sedan. Mellanår på gymnasiets samhällsvetenskapliga program. Jag kom med i en kör som betydde väldigt mycket för mig. Jag hade nya, fina vänner i klassen (bland annat A i texten från 1998 och M i New York). Mitt första, "vuxna" förhållande tog slut och det var otroligt jobbigt ett tag. Vi festade en del men jag hade lugnat ned mig betydligt från högstadiet.
4. 1988, 20 år sedan. Vi gick i sjuan och var en klass med ett gäng på kanske tio otroligt starka tjejer som höll ihop. Det var en del intriger men vi höll alltid en enad front utåt. Själv var jag en salig blandning av kaxighet, skötsamhet och osäkerhet. Jag spelade fotboll, handboll och teater och var nog hemma väldigt sällan. Kompisarna var absolut viktigast.
5. 1983, 25 år sedan. Jag var åtta och en liten, liten tjej med skinn på näsan. Å ena sidan duktig i skolan och utan att ställa till med problem för mina föräldrar, lillasyster och nyfödde bror. Å andra sidan gapig och dominant bland kompisarna, med väldigt lite tålamod. Började spela teater vilket skulle påverka hela min uppväxt.
   

Djuret i mig

1. Igår hade jag på mig en stickad klänning som M skickade till mig från N.Y strax efter att Lilla H föddes med hälsningen: Glöm inte att det finns ett liv efter amningen.
   Härligt! Klänningen har en paljettig leopard som draperar sig nonchalant över axlarna. Jag ammade i knappt fem månader men så värst många rastrundor har det inte blivit för den härliga leoparden. Synd, så igår fick den hänga med till jobbet. "Det är för lite glamour på jobbet" sa min kollega M när hon fick se mig. En glad leopard fick sedan hänga med på lokal och dricka vin.
2. När jag var liten ville jag hjärtans gärna ha ett husdjur. Men inte vilket husdjur som helst utan ett riktigt husdjur. Undulater, ökenråttor och vandrande pinnar passerade révy men de var inte nog. Så jag hittade på att i mitt förra liv, då vi bodde i radhus på andra sidan stan, då hade vi minsann haft en hund, en collie som av en händelse såg ut alldeles precis som Lassie.
3. Jag fortsatte med mitt önsketänkande i ganska många år. Min pappa hade sagt blankt nej till djur som inte hölls i bur eller simmade, men trots det adopterade jag med glädje en kattunge ur en kull hemma hos en kompis. Katten döpte jag till Augusti och när den var X antal veckor skulle den flytta ifrån sin mamma hem till mig. Jag visste mycket väl att det aldrig skulle hända, men i några veckor var hon min katt att kela med och ösa kärlek över.
4. I femtonårsåldern blev jag allergisk mot pälsdjur och drömmen om en gossig katt i en tjusig vindsvåning var därmed spräckt. Men nu när vi bor på landet kanske vi kunde ha en utekatt? Det tycker min sambo är en dålig idé och själv har jag ärligt talat tröttnat lite på tanken på slemmiga matskålar och kattlucka i dörren. Men härområret träffade vi Norbert, en ljuvlig, bortsprungen kattunge som lekte och jamade i vår trädgård en het sommardag. Sambon döpte honom snabbt och får fortfarande tårar i ögonen då vi pratar om honom. Ibland säger han om Lilla H: Look, now he looks just like Norbert...
5. Men inte är vi utan djur, här inte. Nejdå, här finns möss om hösten och vintern, myror vår och sommar samt skogs-spindlar året om. Det är fantastiskt att bo på landet!
   

Svåra sånger

Stora delar av mitt liv har sången tagit jättestor plats men det gör den tyvärr inte längre. Jag hittar inget forum att sjunga i och, sedan Lilla H kom, heller inte tiden. Men jag är helt förvissad om att jag någon gång i framtiden kommer att sjunga regelbundet igen och att det kommer låta precis som det ska! Allt annat vore bara så sorgligt. Särskilt att inte få sjunga i kör igen. Det är något visst med körsång, det finns en sådan kraft och glädje i en duktig kör, en sådan tillit i att bara vila i varandras röster.
Men det är inte alltid så lätt att sjunga.

1. Jag är sju och vi förstapluttare har bjudit in resten av skolan att lyssna på våra ansträngningar. Vi sjunger en sång som heter Vem tar hand om hösten? och sedan är det min tur. Mamma har virkat en cerise tröja och jag har nya jeans med knappar längst ned. Jag kan sången jättebra, vi har övat mycket. Men jag får en black-out och när introt tonar ut börjar jag på Vem tar hand om hösten? Igen. Det skulle ju vara Var finns alla gröna löv som fanns igår? Resten av höstsoarén tillbringar jag hulkandes på golvet under pianot kramandes vår musiklärares ben.
2. Efter det här nederlaget blev jag ganska stursk och kan inte dra mig till minnes några riktiga nederlag trots att jag sjöng väldigt mycket, både i skolan och med teatergruppen. När jag flyttade till London gick jag med i svenska kyrkans kör där. Den var rätt kass och jag och min kompis M tog inte det hela så allvarligt. Flera gånger i månaden var det dock krav på att man skulle sjunga på gudstjänsten och det tillhörde inte ovanligheterna att vi kom dit utan att ha sovit mer än ett par timmar, fortfarande med sprit- och röklukten svävandes omkring oss. Den kunde inga vinröda kör-kåpor i världen radera.
3. Sedan gick det ett par år när jag inte sjöng så mycket men så frågade min bästa sångarkompis A om jag kunde ställa upp och sjunga med henne på en julfest. Sure, sa jag och så övade vi nån timma innan vi åkte dit. När vi sedan kom in i den överfulla lokalen blev jag så oerhört nervös att min röst skakade genom typ alla sångerna. Stackars A stod mest och smålog! Denna incident har verkligen lärt mig att man inte kan ha en slapp attityd till sjungeriet, är man dåligt förberedd blir framträdandet dåligt - så är det bara!
   
4. A förlät mig dock och bad mig och Sambon att framföra något på hennes bröllop. Hon och M-P älskar låten Hurt (Nine Inch Nails och senare Johnny Cash) men den texten är väl inte klockren på ett bröllop så Sambon skrev om den. Den blev verkligen jättefin men sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka under själva ceremonin. Brudparet själva började snyfta så vad skulle man göra? Tur att Sambon är pro och höll ihop det hela.
5. Nu ska jag sjunga på finfamiljens begravning. Jag går här hemma och nynnar. Vissa dagar tror jag mig om att klara av det, andra vill jag nästan backa ur. Känner ändå ett lugn. Ingen klandrar mig om jag inte orkar, jag ska till och med ha en back up-tjej från kyrkan som står redo att rycka in.
   

Ha, I just died in your arms tonight...

Har just kört hem efter en skön halvdag på jobbet. Blev så stressad av Martina Thuns alla hispiga felsägningar på P3 att jag slog över till P4 istället. Lotta Bromé är ändå rätt bra eller börjar jag bli gammal på riktigt? Dock inte lika gammal som kompisen O, han har enligt egen utsago blivit "helt tokig i släta bullar".

1. Lite otippat spelade P4 en ny remix på Maria Magdalena med Sandra. Ni minns väl den glada, gamla åttiotalshiten? Fick i alla fall mig på så gott humör att jag rotade fram lite andra gamla favoriter som fallit i glömska.
2. (I just) died in your arms med Cutting crew. Otroligt smäktande och meaningful för påverkbara barnasinnen.
   
3. They say it's gonna rain med Hazell Dean. Den här gillade jag jättemycket. Har ingen aning om hur sångerskan såg ut ens, musikbranschen var verkligen mycket mindre mediastyrd på den (gamla goda) tiden.
   
4. Funky town med Pseudo Echo. Well I talk about it, talk about it, talk about it, talk about it... Jeez vad man hoppade runt till denna på fritidsgårdens disco, som för övrigt hade de gulliga öppettiderna 16-20 för oss mellanstadiekids.
5. One love to give med Stephanie. Minns hur jag och min kompis P cyklade till den kombinerade skiv- och hifiaffären varenda dag i flera veckor innan en av oss fick ihop nog pengar till att köpa prinsessans skiva.
   

Blinka lilla

När jag var liten var jag extremt tävlingsinriktad. Jag var också ett extremt stort fan av Melodifestivalen. Kombinationen av dessa två: Vi hade ingen video så jag ställde upp min lilla bandspelare på en pall framför tv:n och spelade in hela schabraket ( i efterhand har jag förstått att festivalen också sänds i radio). Sedan gick kasettbandet varmt hela söndagen så att jag på måndagen kunde gå till skolan och kunna texten till alla låtar. Gissar att jag var en plåga för både föräldrar och barn.

Jag gillar fortfarande Mello fast nu mer på ett spektakel-plan. Missade Amy Diamond förra veckan och det grämer mig. Jag är nämligen allra mest förtjust i unga artister, det har jag alltid varit. Antingen beror det på att jag själv som liten trodde att jag när som helst skulle bli upptäckt och så starkt kunde identifiera mig med mina "konkurrenter", men mer troligt är att jag alltid gillar en underdog. Små människor som är bättre än stora människor liksom. Tungt.

1. Kommer ni ihåg Mini-Pops som hade ett eget inslag i programmet Razzel varje vecka? De såg ut som små versioner av Boy George och jag tyckte de var sanslöst coola. Vi övade till och med på en Mini-Pops show på skolan men sedan blev det inställt för vi bråkade för mycket. Synd på så vackra tyllsjalar, gummiarmband och hängselbyxor i pastell.



2. Carola vann med Främling och jag blev uppriktigt chockad när jag frågade mamma om det fanns bättre sångerskor än Carola i världen och hon svarade ja.



3. Långt innan Vanessa Paradis var ihop med Lenny Kravitz och gifte sig med Johnny Depp var hon barnstjärna i Frankrike och släppte bland annat supergrymma singeln Joe le Taxi. (Köpte den för övrigt samtidigt som Eurythmics Miracle of Love) Jag och en kompis ringde sedan min pojkvän (jag gick typ i femman), spelade upp låten och låtsades att det var jag som sjöng. Känns lite lagom vrickat sett i backspegeln.



4. 1986 vann 13-åriga Sandra Kim Eurovision Song Contest (eller Stora melodifestivalen som vi brukade kalla den) iklädd en läskig rosa fluga. Jag var 11 och det gjorde enormt stort intryck på mig. När sambon var 11 blev han punkare. Say no more.



5. Jag gillade till och med den där lilla snorungen Frans med Zlatan-låten häromåret. Det är något fel på mig.

Minns min mammas mamma; min mormor

Föraren av en Golf GTI, modell väldigt mycket äldre, växlar ur och rullar nerför den lilla backen, sista metrarna på väg fram till rödljuset. Jag står och väntar på grön gubbe och kikar in genom rutan på det gamla paret som sitter där. Han med biljackan på, hon med papiljotter i håret. Bilen är mysigt pyntad, ett par prydnadskuddar där bak, diverse krimskrams hängandes från backspegeln. Mina tankar vandrar till mormor, morfar, farmor, farfar. De är borta allihop och jag tänker på dem ofta men jag MINNS dem alldeles för sällan. Min mormor födde åtta barn och dog när jag var i tjugoårsåldern. De sista åren bodde hon i en servicelägenhet, det var mest praktiskt så, lättare att ta sig fram med rullatorn, smidigt att handikappanpassa inne i badrummet. Men den lägenheten är inte mormor för mig. Mina mormorsminnen hör hemma i det lilla stenhuset på Junkergatan.

1. Socker. Det var mycket sött när man hälsade på hos mormor och morfar. Morfar gömde vuxengodis, Kungen av Danmark, i sekretären och mormor sockrade både i spenat och på kalaspuffar. När jag var riktigt liten passade mormor mig när mina föräldrar var på jobbet. Runt tiosnåret varje dag tog mormor på sig kappan och så promenerade vi bort till kiosken och köpte något sött och gott.
2. Tvätt. Nere i källaren stod ett stort cementkar. Där hade mormor tvättat alla år innan de köpte tvättmaskin. Hur mycket jag än tänker på det så fattar jag inte hur hon orkade stå där med all byken. I trädgården fanns en permanent tvättställning, stor som två fotbollsmål med ett ändlöst antal linor uppspända emellan sig.
3. Böcker. Efter att vi varit i kiosken gick vi bort till lekplatsen där jag larvade runt en stund. Sedan gick vi hem och läste om elefanten Dumbo. Det var en fantastiskt bra bok men favoriten var en helt annan, ganska trasig bok som ingick i ett band med böcker som mamma och hennes syskon vuxit upp med. Den hade käcka små verser och fantastiska, skimrande teckningar. Nu bor boken hemma hos mig och är en av mina käraste ägodelar. "Polly sätt kastrullen på, Polly sätt kastrullen på, för te vill alla ha!"
4. Sommar. Visst vet jag att vi firade jul där och jag minns nog en adventsstake och en amaryllis i fönstret men i mina minnen är det alltid sommar hos mormor och morfar. Grusgången låg bar, äppleträdet fick man aldrig klättra i, hallonen växte sig varma bakom garaget och potatisblasten stod hög.
5. Glömska. Min morfar, som kände halva stan, satt plötsligt på en bänk mitt emot Pressbyrån och hade glömt hur han skulle gå för att hitta hem. Om mormor glömde något när hon blev riktigt gammal och togs in på sjukhemmet, det vet jag inte. Hon mindes alltid våra namn, alla 18 barnbarn. Och vi glömmer inte vare sig mormor eller morfar. Men kanske minns vi dem för sällan?

Jag är så trött på regnet

Nu flyttar vi, säger sambon. Det går ju inte, säger jag. Vi bor ju här. Men den här veckan har jag bilat kors och tvärs över södra Sverige och då kommer ju regnandet ännu närmre inpå. Det är så deprimerande. Jag tar gärna emot en regnig dag då och då, drar på regnkläder och går en hurtig långpromenad. Men det här? Dag ut och dag in. Nu behöver vi verkligen sol i sinne och sol i minne.

1. Sommar tidigt åttiotal. Uppe före alla andra. Tassar ut och bort till lekplatsen. Lägger mig i nattlinnet i sanden som redan värmts upp av morgonsolen. Det goda livet pulserar genom kroppen.
2. Sommar sent åttiotal. En kompis och jag lånar släktingens eka och ror ut på sjön. Halvvägs till andra sidan låter vi årorna ligga och solbadar i flera timmar. Vattnet är alldeles stilla och våra skratt och plums är det enda som hörs.
3. Sena sommarkvällar i augusti. Grillkolen har slutat glöda, igelkottarna kryper in under altanbordet. Infravärmen och det röda vinet värmer. Mamma och pappa, syster och bror, släkt och vänner hemma på altanen i barndomsstaden. Prat och skratt in på sena, ljumma natten.
4. Sommar 2004. Första riktigt varma dagen i vårt nya hus. Lägger mig i det oklippta gräset under stora björken och tittar rakt upp i himlen. Det är sommar, jag har ett hus och livet är gott.
5. September 2007. På en alldeles vanlig charterort, på ett alldeles vanligt charterhotell simmar Lilla H i en pool för första gången och hans föräldrar dricker sangría vid poolkanten. Vi mår bra.

Vinterminnen – cast your minds back

1. Kulhult. Varje helg i långfärdsspåret med felvallade skidor och flåshurtiga föräldrar. Jag frös och gnällde men njöt sedan av den sura luften och den varma chokladen i värmestugan. Och nu vill jag ge samma upplevelser till mitt barn.
2. Backen. Utanför huset där vi bodde fanns en backe. Idag ser den inte mycket ut för världen men när man var liten, ojojoj. Det var tidernas alp, världens coolaste fjäll. Snön packades till is då kvarterets alla ungar slogs om platsen. Sedan for vi på tefat, vaxdukar och ibland stående på bara allvädersstövlarna.
3. Skridskor. Min granne, hennes pappa och jag var ofta ute i naturen och spanade på fåglar (pappan) och smutsade ner oss (jag och granntjejen). Men en dag har etsat sig fast i minnet som ett perfekt vykort. En bäck har frusit till is och vi åker skridskor mitt inne i skogen bland rimfrosttjocka grenar och under klarblå himmel. Magiskt!
4. Stormen. En gång för länge sedan, långt innan klimatprat var på modet, drog det in en snöstorm i april. I drivor låg snön ända upp till fönsterkarmen. Jag och pappa bylsade på oss och tog en promenad i detta tysta landskap. Vid hyreshusen hade ett tak blåst av till hälften, så fantastiskt spännande!
5. Fiasko. Jag och en vän skulle kidnappa våra dåvarande pojkvänner som hade varit bortresta. Ögonbindlar på och ut i pappas Volvo. Svängar till höger och vänster för att förvilla och vips så hade vi fastnat i en snödriva. Det blev till att lossa på bindlarna och be om hjälp. Nesligt!