Row busters

Pa sjalva hemfardsdagen hittar jag denna lista i ett av svarmors magasin. Om hur man undviker brak och hetsiga diskussioner under julhelgen... A bit late in the day...

1. Steer clear: if a certain family member always gets your back up, limit the time you spend in their company. Vart sovrum med tv:n har varit vart sanctuary sena kvallar och tidiga morgnar med Lilla H.
   
2. Exercise: a brisk walk at times of tension can do wonders for your mood. Den dagliga trippen till lekparken har raddat bade Sambon och Lilla Hs humor. Till och med jag har hoppat runt kvarteret for "a nip of fresh air".
   
   Helt utanfor protokollet maste jag bara aterge en charmig kommentar fran ett av barnen pa lekplatsen nar han sag Lilla H:s vinteroverall. "That's a really nice tracksuit, that is." Det har inte varit mer an nagra ynka grader medan vi varit har men barnen springer glatt omkring med endast leggings och en fleece.
   
3. Don't hold grudges: Remember christmas can be stressful for everyone. Jo, apselut, jag ar ingen oresonlig donna. Tvartom ar jag artig och hjalpsam. Star pa ett ben och diskar tills jag blir sned i ryggen, konverserar svarmor med prat om Lilla H och vad som star i tidningen. Det ar for Sambons skulle jag tycker det ska bli riktigt skont att komma hem. Det ar jobbigt att ha aldersstigna foraldrar som man inte kan traffa sa ofta.
   
4. Limit your alcohol intake. It loosens tongues and increases the risk of a row. Den dar dagliga skvatten sherry/Bailey's och vinet till maten har tvartom varit raddningen. Da flyger tokigheterna forbi lite lattare.
   
5. Don't force people to do things they don't want to do. Ja, den har punkten skulle nog alla narvarande ha asikter om. Hur ska man komma runt den?

I dag aker vi hem

Och det har ju bade for- och nackdelar.

1. Det blir lite mindre TV-burp med Harry Hill. Men samtidigt ocksa lite mindre TV pa hogsta volym (svarisarna ar halvdova) samtidigt som Lilla H forsoker somna i rummet bredvid.
2. Det blir lite mindre myskolla pa TV i sangen (vi har inte TV i sovrummet hemma - det ar den sista utposten) men i gengald ar hemmasangen mycket skonare.
3. Det blir lite mindre suckar och himlande ogon fran tokig svarmor (I wonder how we ever lived before?) nar Sambon skurar och fixar och donar. Istallet blir det pussar och tack och "that looks lovely" fran mig da han svabbar loss hemma i vart hus.
4. Det blir lite mindre av "careful", "No, sweetheart" och prat om huruvida Lilla H "is a good boy". (As opposed to...?) Det blir ocksa lite mindre sylt i groten och juicen stryks fran menyn. Men det blir mer utelek och mycket mer avslappnat hemma hos mina foraldrar.
5. Det blir lite mindre ligga pa soffan, sippa sherry och lasa (plojde Stieg Larssons trea pa lika manga dagar) och mer forfatta texter om Tone of Voice. (Imorgon ska jag jobba nagra timmar och om bara ett par dagar ska jag ta bort gipset!)

A metal tube full of germs

1. Sa poetiskt brukar Sambon beskriva det fantastiska fardmedlet flygplan. I detta fallet verkar han haft ratt. Lilla H har gatt och lagt sig i resesangen pa eget intiativ. "Vila, mamma, vila. Trott." Da vet man att nagot ar pa tok. Nosen rinner och nu klagar han pa ont i oronen, "Penne, daddy. Penne." Betyder "pain", hjartslitande bara det. 37,8 i feber sa nu sitter jag har och googlar pa "oroninflammation." Men annars ar allt bra! Not.
2. Vi tog taxi till ASDA i eftermiddags, var pre-xmas treat. Nar vi kom dit blev vi valkomnade av en greeter. Nagon sadan finns ju inte pa svenska supermarkets. Den har var en sort for sig. "What have you done to your leg? Oh, broken you've gone and broken it, how silly. Why do you have a Welsh accent? Are you not from Wales? Oh, you are from Sweeeeeden, well you should move to Wales, you'd feel at home, it's mountainous and quite cold etc." Sedan sprang han efter oss nar vi borjade ga (hoppa) in i butiken. "Do you want to borrow an electrical car?" Sa nu vet jag hur det kanns att vara handikappad pa riktigt, manniskor flyttade pa sig sa snallt, sa snallt.
   Lilla H var dock otroligt missnojd med hela situationen. Sa fort han fick se mig i elbilen vagrade han sitta i kundvagnen och borjade gasta. Forfarligt olikt honom och TROTS att han fick sitta i mitt kna snyftade han oupphorligen anda tills det var sangdax. Lilla hjartat.
3. Och har hos svarisarna ar det ingen rast och ro. Inte for Sambon i alla fall. Han har inlett operation superstadning av svarforaldrarnas kok. De ar ju snart 80, ser val inte sa bra langre och, tja, det kan val handa att bleach spray och ett par gummihandskar inte kanns helt malplacerade, om man sager sa. Men det galler att trippa varsamt fram. Hans mamma tog det valdigt bra men hans pappa blev valdigt fornarmad. Fortsattning lar folja.
4. Och sa ar det min svarfar. Han ar langt ifran frisk. Han genomgick en bypass-operation for ett par manader sedan och har inte repat sig. Han har nu en pump inkopplad i operationsaret da blodet maste renas fran en infektion han dragit pa sig. Antibiotikan de ger honom medfor dock extrem yrsel och klada, han kan bara ga nagra steg i taget innan han forlorar balansen. Verkligen jattetrakigt och jobbigt for Sambon att se sin pappa sa. Han ar liksom alltid sa kapabel, svarfar, trots sin hoga alder.
5. Langtar jag hem till min mamma? Litegrann. Men sant har ar livet och det ar bara att tugga i sig mellan chopkladbitarna. Huvudvark har jag ocksa.
   Vi aker hur som helst till hemstaden over nyar. Da ska jag be min familj passa upp pa Sambon lite extra, sa som han sliter har.

Till minne

Det föddes en pojke en vinter, det var snö.

Och i onsdags, ja, igår, då skulle han fyllt tre.

Den pojken var stjärnor och skimmer

och han var så lik sin mamma.

Utan er, lille Alfons, blir det aldrig mer detsamma.

How to cure a cold...

Det sägs att man inte kan bota förkylningar men det finns en hel del som kan mildra och förkorta dem. Status på familjen just nu: Lilla H - skrällhosta, lite snorig. Jag - huvudvärk, täppt och snorig om vartannat. Sambon - "döv" på ena örat, snorig.
Här är mina tips:

1. Duscha. Man blir varm samtidigt som ångan lättar täppan.
2. Drick vin. Egentligen ska man dricka whisky eller sherry men det gillar inte jag. Ett glas vin, däremot. Man blir gladare och onda halsen bedövas en stund.
3. Drick mycket vätska, hela tiden. I dag har Lilla H fått saft, men vi kallar det för juice så att han inte ska vilja ha det hela tiden. Vi är så fenomenalt pedagogiska!
4. Nässpray och de mjukaste näsdukar du kan hitta. Finns ingen anledning att spä på den röda nosen ytterligare med ett hårt hushållspapper. Du vet väl att nässpray är beroendeframkallande? Max 3 ggr per dygn ska man ta.
5. Låtsas att du är stoisk.
   - Hur är det, frågar folk som ringer.
   - Jo, det är bra.
   - Du låter jätteförkyld!
   - Jasså, ja, jooo, nu när du säger det så...
   Då brukar i alla fall jag känna mig som en kämpe även om mysbrallan suttit på hela dagen.

Dagen efter dagen före

Det är den nya tidens fest. Vi hade barnkalas för Lilla H men eftersom barnen i vårt "gäng" är så små så är det ju fortfarande mest för de stora. Och jo, det fanns både rödvin och vinglögg så i mångt och mycket är det inte så stor skillnad på ett 2-årskalas och, säg, en 30-årsdito.

1. Jo, man slipper baksmällan som kommer med vuxenkalas men istället får man räkna med ett gäng nya bakterier. I morse vaknade vi förkylda alla tre, men det får vi nog skylla på vårt eget dagis.
2. Samma problem med överbliven mat som tar upp plats i kylskåpet dock. Idag proppar vi i oss apelsin- och pepparkakscheesecake så gott vi kan. Samt Pollys X-masblandning.
3. Jag lider alltid av att jag inte hunnit prata med alla ordentligt. Folk tar sig tid och kommer hit och så kanske man inte hinner byta mer än ett par ord. (Ett mindre ego än jag inser att de förmodligen haft det jättetrevligt ändå eftersom de kan umgås med de andra gästerna. Öhhh...tänkte inte på det!)
4. Det blir lite tomt, som alltid efter en fest. Under natten har dessutom all snö regnat bort. Gårdagen kändes snudd på magisk med snö kring vårt röda hus, ljus som brann, girlanger, presenter och mys. Idag...blekare.
5. Få födelsedagsbarnet att verkligen SE alla sina nya, fina presenter och inte bara ägna förmiddagen åt att krascha ballonger.

Jag tror inte på tomten

1. Det blir ingen vit jul i år
2. Ingen grön jul
3. Inte heller någon drömjul
4. Det blir ingen jul jag kommer lägga till radbandet av de tindrande
5. I år blir det en vuxen jul. Vi far till England för att Sambon vill det. Hans föräldrar är till åren och hans far är inlagd på sjukhus. Vi vuxna har inga presenter köpt till varandra och jag kommer inte få mig en endaste liten julskinkebit till livs. Men vet ni, det känns helt ok.

Wish us luck!

Sitter och planerar inför julens resa till England. Det är inte bara en dans på spisrosor. Packningen är bara den ett kapitel för sig. Vi blir ett resandesällskap inklusive...

1. En styck handikappad.
2. En styck handikappad med gips. Fick idag ännu ett motstridigt besked om huruvida man kan flyga med gips eller ej. Senaste budet är att jag måste såga upp det, men inte bryta upp det.
3. En tvååring med en förkärlek för att springa iväg.
4. En vagn plus en bilstol.
5. Normal packning plus julklappar.

Tur att Sambon vet att hugga i.

Kräksjukan - ett vardagsmelodram i fem akter

1. Vi vaknar torsdag morgon och tar in Lilla H till oss. Hur mår vi? frågar vi varandra. Lilla H verkar vara på bättringsvägen, Sambon och jag känner oss ok. Jag ska till jobbet efter en och en halvdags vabbande och taxin är beställd till fem i sju.
2. Börjar hasa ned för trappan när det kommer över mig. "Are you throwing up NOW?" säger Sambon. Och jo. Några minuter senare och de vitmålade trästegen är... fläckiga. Mycket fläckiga.
3. Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa dig, säger Sambon. Han byter en akutblöja på Lilla H samtidigt som han själv inte känner sig så kry helt plötsligt. Själv är bäste dräng och jag reser mig därför upp och hoppar ner på ett ben i utkanten av "det värsta". Slänger ner kryckorna. Hämtar en rulle hushållspapper, en bunke med rengöringsmedel, vatten och svamp och sätter igång.
4. I samma stund som jag är klar kommer Sambon nedrusande och gör sitt på toaletten. "Daddy hosta?" säger Lilla H undrande.
5. På kvällen får jag ett sms från en kompis. Han skriver: "Om man sett den scenen i en Norénpjäs hade man avfärdat den som alltför orealistisk."

Idag mår vi bättre. Nästan bra.

Sliding doors

Vem bestämmer i mitt liv? Jag vill oftast tro att det är jag även om jag ibland vill skylla på ödet. Tanken om att allt som sker har en mening tilltalar mig, till exempel att jag bröt benet och, visst, det var ju otur och det är jobbigt och ont gjorde det också MEN på en del plan har det faktiskt inneburit något positivt. Och då pratar jag inte bara om att jag får åka taxi till jobbet. Jag jobbar hemma en del dagar och får därför lite efterlängtad hemmatid med mina killar till exempel.
Men så tänker jag på olyckan och vet att det finns ingen som helst mening med den, den är bara skit och skräp. Så den teorin håller inte.
Vad jag vet är att jag i mångt och mycket är en känslomänniska. Känns det bra, ja, då blir det bra är min filosofi. På väg hem idag funderade jag på de där vägvalen i livet och hur livet kunde sett ut om jag valt att spela ut korten lite annorlunda.

Jag skulle fortfarande vara jag. En 33-åring med blåa ögon, två syskon och en uppväxt i småstaden. Men hur skulle mitt liv sett ut om jag...

1. ...bott kvar i småstaden? Jag flyttade till London nästan genast efter studenten, att bo kvar fanns inte på kartan. Nu har jag inget emot småstaden. Men tänk om jag kärat ner mig i nån kille på hemmaplan som nödvändigtvis ville bo kvar? Då hade jag nog jobbat med nåt inom utbildning, tror jag. Jag hade definitivt bott i hus och hade förmodligen lagt massa tid på inredning och på att ordna mysiga middagar (jag inbillar mig att man har mer tid över i småstaden). Jag hade haft minst två barn och umgåtts mycket med min släkt.
   Tycker det låter som ett jättetrevligt liv. Problemet är att jag alltid, alltid hade undrat hur mitt liv skulle ha blivit om jag tordats flytta iväg.
2. ...fullföljt mina skådespelardrömmar? När jag var yngre älskade jag att spela teater. Under flera år var det en av de allra viktigaste delarna i mitt liv. Jag var nog ganska duktig på ett amatörmässigt vis. Jag talade tydligt och lärde mig mina repliker snabbt. Efter gymnasiet ville jag gå en teaterfolkhögskola men jag kom inte in. Så... då gav jag upp. Än idag har jag svårt att fatta det. Tänk om jag hade ansträngt mig lite mer? Ja, då hade jag nog kommit in på nån utbildning, flummat runt några år, kanske jobbat på nån liten fri teatersscen och varit fattig och missförstådd. Kanske bäst som skedde?
3. ...fortsatt vara ihop med mitt ex? Han är också engelsman och vi hängde ihop i tre år innan jag träffade Sambon. Idag är han advokat och bor med sambo och nyfödd dotter i Southend on Sea, en håla på engelska sydkusten. Då hade jag fått göra min utbildning i England och inte träffat alla mina fantastiska vänner på Journalisthögskolan, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Det livet känns litet på något sätt. Och förresten passade vi aldrig ihop.
4. ...inte flyttat hem med Sambon till Sverige för snart fem år sedan? Då hade vi nog inte bott kvar i London utan flyttat söderut, kanske till Brighton. Sambon hade nog varit kvar i musikeryrket och jag hade jobbat med PR och lagt alldeles fö mycket pengar på Topshop och onödiga hårprodukter. Jag hade gillat livet till stor del, men jag hade saknat mina svenska vänner och min familj något helt enormt.
5. ...inte stått på mig i barnafrågan? Ja, då hade vi inte blivit föräldrar till Lilla H och jag hade - trots fin man, vackert hus och bra jobb - känt mig tom. Lilla H är mitt silver och mitt guld. Och eftersom alla mina val burit mig fram till honom så vet jag att jag valde rätt. Ibland, men bara ibland, är livet enkelt.

Kvinnan, barnet och skulden

Det pågår debatter om hur den goda modern bör vara på både bloggar och i krönikor, på ledarsidor och i debattartiklar just nu. Ja, pappan nämns väl också på ett hörn men det är mest för syns skull. Nej, nu riktar man in sig på kvinnan, barnet och skulden.
Det handlar om hur länge man har sina barn på dagis ("Personalen tycker synd om era barn"), om huruvida man helammar i sex månader (löp på GP igår), om man ammar efter ett glas vin ("Om man inte kan avstå ska man inte skaffa barn), om det är ok att vara en sk karriärkvinna ("Varför skaffar man barn om man aldrig vill träffa dem") Ja, ni har säkert läst och hållt med, för det låter ju sunt och bra för barnen alltihop. Och så har ni läst en gång till. Och förhoppningsvis reflekterat lite. För min del tycker jag att en stor drös av detta osar jävligt mycket backlash för kvinnan, goddammit.

1. Nej jag helammade inte i sex månader. Jag såg såååå fram emot att börja med ersättning och smakportioner.
2. När jag några veckor efter förlossningen hällde upp mitt första glas bubbel var jag strålande glad!
3. Lika glad var jag när jag rökte min första festcigg igen.
4. Ja, jag dricker alkohol när min son är i närheten. Inte mycket och inte ofta men jag gör det.
5. Ja, jag kommer tyvärr hem så sent som klockan 18 de flesta kvällar. Då har i och för sig Lilla H redan varit hemma ett par timmar med Sambon. Det är inte kul för mig och jag hoppas att det inte ska vara för evigt MEN jag vet redan det och tycker inte att livet blir jättemycket enklare för att en massa snusförnuftiga krönikörer/kristdemokrater berättar för mig att jag inte borde skaffat barn.
   

Blev därför oerhört glad över Maria Haldestens ledare i gårdagens GP.

Det kunde varit värre...

Jo, det kunde det. Jag kunde slagit i huvudet, till exempel. I fortsättningen är det jag som cyklar med hjälm. Eftersom jag nu har både huvudet och förståndet i behåll kan vi ju hjälpas åt att rangordna enligt nedan. Vad ska jag sätta överst på "värst-just-nulistan" tycker ni?

1. Ett gipsat ben som gör det helt omöjligt att gå uppför trappan. På nedvägen kan jag glida på rumpan.
2. Ett gipsat ben som ska opereras på torsdag eftersom det är av. Samtidigt tar man tillfället i akt och sätter in en skruv i fotleden så att den inte ska drabbas av förslitningsskador pga benbrottet.
3. En megaförkylning som brutit ut i idag.
4. En ansamling jobbgrejer som inte går att lämna över till någon annan.
5. En Lilla H som blir jätteledsen när mamma inte kan " an ett"= "en häst" dvs leka häst med honom på ryggen. På många, många veckor framöver.
   

Ja, där har ni alternativen. Skicka ett mejl till mig med ert svar. Nu har du chansen att vinna en I-pod (en bra att ha grej om ni någon gång ska opereras med lokalbedövning, för då slipper ni höra när de skruvar in en skruv i foten el dyl.)

Tack för omtänksamma kommentarer till mitt förra inlägg. Kram.

Söndagsförfall

I can see you... alla ni som har det nystädat, höstmysigt, välklätt, söndagsstekigt hemma. Status chez nous:

1. En halvtom ravioliburk på diskbänken.
2. En odiskad stekpanna på spisen.
3. Två vuxna i sovkläder framför varsin dator.
4. En liten man framför tv:n.
5. En bortahelgs ouppackade väskor på golvet.

Vad heter dina klasskamrater?

Jo, det här med klass. A-K skrev i en kommentar till mitt förra inlägg att de namn vi ger våra barn har seglat upp som en av de allra tydligaste klassmarkörerna. Och visst är det så. På långt håll kan man nästan alltid avgöra om det nedbäddade barnet i kärran är en Greta eller en Izabelle alternativt en Oscar eller en Liam utan att man sett en endaste rosa, liten nästipp. Själv ramlar vi ju rakt ned i medelklassträsket med vårt namnval till Lilla H. Blir det några fler söner i huset har jag följande förslagslista:

1. Dorian
2. Florian
3. Dante
4. Alfred
5. Valdemar

Men säg inget till Sambon.

Det handlar om klass

1. Läser en artikel i GP om att massor av pianon bortskänkes på Blocket. Det är ingen som vill ha dem då de inte längre utstrålar bildning och medelklass med ambitioner. Själva har vi ett superproffsigt elpiano men det är så j-la fult att det står gömt i sovrummet. Men ett riktigt piano skulle få pride of place i vårt hem... Ja, så ute är vi alltså.
   Det står i och för sig i artikeln att för de som verkligen kan spela anses det fortfarande ok att ha ett framme. Jag kan spela tre låtar, Sambon spelar ok och Lilla H kommer bli världsbäst. Ska nog ringa på nån av de där annonserna.
2. Det här med klass, det är så fruktansvärt intressant, det har jag alltid tyckt. Och har man som jag dessutom bott många år i England har man kunnat bedriva avancerade självstudier. Som europé i England förbryllar man engelsmännen (som för övrigt inte kallar sig européer, de är ju kort och gott engelsmän). Eftersom de inte kan placera in en i ett fack med hjälp av födelseort, dialekt eller yrke (jag pluggade, var au-pair etc) så tvingas de fråga vad ens föräldrar jobbar med. Jo, det är sant. Det har nog bara väldigt nära vänner i Sverige frågat mig.
3. Redan som mycket liten var jag väl medveten om klass, vad som ansågs fint och inte fint. Jag visste att det inte ansågs fint att ha en mintgrön skinnsoffa, som en klasskamrat hade hemma, även om jag tyckte att det var fint.
4. Detta var inget mina föräldrar tutade i mig på något sätt, jag kommer inte från någon sådan bakgrund, det var bara något som intresserade mig. Nyanserna mellan hur klasskamraternas föräldrar hade det hemma i vår lilla stad. De som hade afrikansk konst på väggarna i vardagsrummet eller kallade filtar för plädar hade föräldrar som var bibliotekarier eller lärare, de med pastellfärgade skinnsoffor och som var först med videobandspelare jobbade inom hemtjänsten eller körde lastbil.
5. Just inredning är ju en så toksäker klassmarkör. Jag älskar att vara ute och promenera och titta in i folks trädgårdar och hus. På småställen som vår by blandas ju både arbetarklass och medelklass på samma gata. Säkraste klassmarkören i adventstid: Ju fler stakar, stjärnor, kransar det pyntats med - desto mer arbetarklass.
   En kompis vars båda föräldrar är professorer har inga stakar alls, istället har hon amaryllisar för flera hundra kronor.
   Än jag då? Jag har ett par, tre stakar men vill ha många, många fler.
   

Varde helg

1. Inledde starkt med att jobba halvdag och hämtade från dagis. Jag äääälskar att hämta från dagis. Att stå och spana på mitt lilla guld en stund innan jag ger mig till känna och sedan se hans glada ögon. Kärlek! Vi promenerade hem i den klarblå, kalla eftermiddagen.
2. Hade tänkt pyssla och myssla och vara värsta lekmamman men blev så oförklarligt trött. Lilla H tittade på Dora the Explorer (tvåspråkigt, precis som han själv) och jag somnade under en filt. Vaknade och var lite smågrinig och frusen. Sambon var dock en liten lärka. Tände kaminen, lagade svamprisotto och hällde upp ett glas torrt Riesling så nu mår jag bättre.
3. Imorgon är det Sjöfartsmuseet med goda vänner som gäller. Efteråt en take out hos kompisarna som bor precis bredvid. Att gå på Sjöfartsmuseet kostar 40 kronor. För ett årskort. Hur billigt är inte det?
4. På söndag ska jag baka och börja skissa på Lilla H:s nya rum och på eftermiddagen kommer ett par mammagruppsvänner med barn.
5. Lite nyttigt kanske jag också hinner med. Men bara kanske.

Min risotto tillagad av Sambon (ca 4 pers)

Finhacka en gul lök och stek på låg värme i en stor panna tills den blir mjuk och genomskinlig.
Häll på 4 dl Aborio-ris och mer olja, rör om medan riset blir blankt. Ca 5 min.
Lös upp 2 grönsaksbuljongtärningar i drygt en liter vatten och häll en skvätt på riset. Rör regelbundet och när buljongen absorberats, häll på lite till.
Fortsätt så i ca 20-25 minuter. Sista fem minutrarna lägger du i ett knippe fryst broccoli och häller i en skvätt vitt vin om du har.
Fräs upp lite kantareller eller annan svamp och vänd i.
Riv parmesanost över och vänd i.
Servera med ett glas kallt Riesling.

Vi står emot

Hur gick det med husvisningen vi var på då? Jo, vi gick dit och jämförde med det vi har idag.

1. Satsa på att köpa åkgräsklippare och hålla 3500 kvadratmeter i schack eller fortsätta det amatörmässiga arbetet med de dryga tusen kvadrat vi rör oss med här.
2. Helrenovera 220 invändiga kvadrat med nästan lika mycket biytor eller faktiskt löpa linan ut och skaka fram lite pengar så att tvättstugan och fasaden kan bli färdiga i "mästerverket" vi påbörjade för drygt fyra år sedan.
3. Bo i byns största hus, en tidigare direktörsvilla, eller huka längst nere i dalgången vid ån där mjölnarna en gång höll hov.
4. Lägga till ordet "hyresvärd" på CV:t samtidigt som man håvar 5000-6000 kronor i kallhyra varje månad eller tycka att det räcker med de möss och silverfiskar vi inhyser här.
5. Bo på en övervåning där rummen ligger i fil och där i princip allt är original från ett väldigt vackert tjugotal eller fortsätta leva med svindeln man får av den branta "fattigtrappen" hos oss.

Ja, många frågor väcktes men svaret blir ändå: NEJ. Det är ett riktigt pampigt hus och OJ vad gärna jag skulle flyttat in bland de där rosentapeterna. Men intialkostnaden med renoveringen och hela middevitten skulle bli för hög för att hyresintäkterna skulle kunna utgöra tillräckligt tjocka plåster på såren. Så talar en klok kvinna med renoveringserfarenhet.

Fler bilder

Vad gör man en lönehelg när regnet bara ööööööser ner? Åker och shoppar såklart!

Tröjor till Lilla H.

Regnställ till mig.

Chocolaccio till Sambon.

My kind of müüüüs

Å, fredag, I love you right back.

1. Ytterlampan tänd.
2. Tofflorna framställda i givakt innanför dörren.
3. Nyblandad gin och tonic.
4. Brasa i kaminen.
5. och senaste Ica Kuriren.
   

Paolo glänser till

Så här brukar jag inte göra men det här är så briljant på så många nivåer att ni bara måååååste läsa. Saxat direkt från Svenska Dagbladets ledarblogg med mina fem favoritdelar fetade.

I P3 Populär tidigare i dag intervjuades Paolo Roberto i något som kallas Återvinningsintervjun. Allt var trivsamt och trevligt tills Roberto fick frågan "Hur ställer du dig till feminism?"
Då svarade han, minst sagt sanningsenligt. Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om hans bedömning och analys, det roliga är hur programledaren Hanna Fahl liksom tappar koncepten och blir helt perplex när hon konfronteras med en "exotisk" åsikt olik den egna.
Så här lät det:
- Hur ställer du dig till feminism till exempel?
- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.
- Men gud hur menar du då?
- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.
Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.
En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna
- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?
- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.
- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.
- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.
- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?
- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.
- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?
- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.
- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?
- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!
- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska....
- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.
- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen....
- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!
- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.
- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.