"Så undviker du att krisa"

Så lyder rubriken på en liten tipsruta i Aftonbladet. Tillhörande artikel handlar om att 20-nånting är den nya krisåldern. Och det må vara att det är populistiskt vinklat och rubriksatt men faktum är att Aftonhoran (sorry, journalistslang) är något viktigt på spåren. Jag har flera vänner som redan i början av sin karriär (som det så fint heter) klappade ihop och blev sjukskrivna. Inte för att det var en sån chock att efter studierna komma ut i verkligheten utan för att de under många år pushat sig själva till att alltid högprestera, så när karriärsstegen äntligen skulle äntras fanns det inga växlar kvar att lägga i.

I Aftonbladets tipsruta får en tjej som heter Anna Manteus dela med sig av sina bästa tips då hon skrivit en bok i ämnet baserad på egna erfarenheter. Hon säger:

• Sluta att jämföra dig med andra. De kanske heller inte lever det liv de är ämnade för.
  Jag håller med i sak. Men ibland är det skönt att jämföra sig och inse att de allra flesta har problem periodvis, att väldigt få faktiskt lever i den där perfekta tillvaron där allt är på plats.
  

• Håll koll på ditt energikonto. Det kanske finns saker eller personer i ditt liv som stjäl energi istället för att tillföra den. Gör en känslomässig bokföring över dina ”energiuttag” och ”energiinsättningar”.
  Ja, mitt jobb! Haha, nä men allvarligt talat så känner jag mig rätt lyckligt lottad på den här punkten. Jag umgås bara med vänner som ger mig energi och glädje, det är helt sant. Min familj tröttar inte heller ut mig på det sättet. Ibland tröttnar jag dock på huset, eller snarare på att jag aldrig hinner med det jag vill och tänker då att livet vore enklare i en hyrestrea.
  
  
• Försök hitta din egen passion. Vad tyckte du om som barn? Vad skulle du göra om du hade haft alla resurser?
  Lätt svar, men lite sorgligt för här lägger jag ingen tid och kraft i dagsläget. Jag älskade att sjunga och apa mig när jag var yngre, det önskar jag mig mer av. Jag skulle till och med hoppa högt av glädje för en maskerad. När jag fyller 35 ska jag ha en maskerad, det är bara ett och ett halvt år dit!
  
  
• Tänk på din attityd. Positivt ut blir positivt in.
  Jag är oftast för positiv har jag lärt mig de senaste veckorna. Bättre att vara lite ärligt tjurig emellanåt. Mer sånt!
  
  
• Förvalta din tid. Försök att umgås med dig själv mera.
  Jo, men hon har nog inga barn Anna Manteus. Mer egentid betyder mer dåligt samvete. I alla fall för mig. Men i morgon ska jag träffa mina mesta energi-givarvänner, det ser jag fram emot.
  

I spy with my little eye... allmänna färdmedel

1. Jag åker spårvagn sista sträckan till jobbet. Jag kliver av samtidigt som två tjejer i storstadsuniform, dvs tajta jeans, svart lagerpålager överdel, fina handväskor, rufsigt rågblont hår och stora solglas. De går framför mig och snattrar. Ja, ja, så är det att vara young and carefree. De är på väg till AcadeMedia, som ligger ett kvarter bort från mitt jobb. Döm om min förvåning när de svänger av åt samma håll som jag och det visar sig att de jobbar på samma företag som jag. Vi åker hiss ihop och den ena berömmer min kjol. Då känns det lite bättre.
2. På väg till spårvagnen springer en kille i tioårsåldern förbi mig med en jädra fart. Han är klädd i fotbollskläder och ska med vagnen åt motsatt håll, den står och väntar vid stoppet. Killen liksom flyger fram och jag tänker på när jag själv ibland springer till bussen. Alltid med blodsmak i munnen och skoskav som resultat. Nu händer det allt mer sällan, inte för att jag är ute i god tid utan för att jag hellre väntar tills nästa buss eller promenerar upp till tåget än anstränger mig. Så skulle aldrig den här lille killen resonera. Han hinner såklart med vagnen.
3. Väl ombord studerar jag ett par i lägre gymnasieåldern, kanske till och med högstadiet. Han är gänglig, med utväxt stubb och alldeles för mycket frisyrgelé. Dyra gympaskor och jeans men det kan aldrig maskera att han är en tonåring med mycket att lära om livet. Och så hans tjej. Perfekt make-up, superfina kläder jag med glädje skulle ha på mig, nytvättat, långt hår och med perfekt hållning. Såna här par ser man ofta, tycker jag, de känns så omaka, Men så var det ju - killarna i ens egen ålder var ju bara så barnsliga.
4. Två gånger åkte jag buss idag - två gånger på ungdomsbiljett. Vet inte vad som flugit i mig, kanske sparar jag till semesterkassan?
5. Ni vet hur det är, man kliver på bussen bland de första, tar upp sin bok och försjunker in i den. Plötsligt blir du smärtsamt medveten om att någon stannar just i höjd med dig. Du vet att det finns plenty of platser längre bak men orkar liksom inte ignorera. Den här kille såg helt normal ut, luktade nyduschat, hade shorts och bar på en datorväska och lite andra påsar. Men så hade han ett flera decimeter långt, liksom poröst skägg. Erkänn konstigt. Som tur var lät han mig läsa min bok ifred.
   

Hur gammal är man när man är 33?

1. Jag sitter på en utbildning med jobbet. Vi är en samling på knappt tjugo personer, medelåldern uppskattar jag till runt 35. Jag känner mig yngst, men det är jag antagligen inte. Det sitter några ambitiösa killar på främre raden med ansvar för logistiken i Tyskland, nya bonussystem och gud vet vad. Kursledaren, en käck man på knappa 50, är en glad gamäng som hela tiden vill locka till skratt. "Vet någon förresten vem Lennart Bergelin är?" Tystnad. "Ja, det var väl Björn Borgs tränare?", säger jag lite tveksamt. "Jaså, det vara bara du och jag som visste det, ja där visar du din ålder", replikerar han. Till och med min kollega, 43 år, blev stött å mina vägnar.
2. Idag åkte jag buss från jobbet. "Ungdom?" Det sparar mig en tjuga och i normala fall är jag alldeles för...ja, inte vet jag, för att kunna med att ljuga. Jag får frågan varje gång men idag flög djävulen i mig.
3. "Jag var 11 år när Palme dog", säger jag apropå en jobbkonversation om nyhetshändelser som påverkade oss som barn. "Hur kan du ha varit det?", frågar min kollega född ett år efter mig. "Han dog väl 1986?" "Ja". Han inser sitt misstag och försöker skoja bort det.
4. En annan kollega, 39-årig trebarnsmor, frågar vid fikabordet: "Men, hur gammal är du då?" "33". "Hon tror mig inte och insisterar gång på gång att hon trodde jag var 25. "Ta det som en komplimang", säger hon. Men det kan jag inte riktigt göra. Tänk på all erfarenhet jag har. Märks inte den?
5. I fortsättningen på punkt 3 försöker jag skoja till det med ett gäng herrar innan ett möte och återberättar historien med Palme. De skrattar nervöst, de fattar inte hur jag kan bli så förvånad över att någon tar mig för äldre än jag är. De tycker väl också att jag ser ut som 50...