Nu är jag ute och tjyvar igen

Här kommer ett bonusinlägg eftersom jag missade så många under operationen. Snott direkt från Aftonbladet, handlar om Rapports nyhetsankare Rikard Palms alla felsägningar.

1. Rikard Palm läser ett telegram om att det är minst lika farligt för kvinnor som män att gå på krogen – eftersom de ofta blir ”omkull knull...knuffade” på dansgolvet.
2. I ett annat inslag berättar han om Argentinas ekonomiska kallops, men rättar sig snabbt till kollaps.
3. Efter en jordbävning i Tokyo ringer Rikard Palm upp en hotellreceptionist i Japan. På knackig engelska presenterar han sig som Rikard från Sverige i Stockholm och ber receptionisten berätta om ”the earthcake” (jordkakan).
4. En annan gång försöker sig ett nyhetsankare på en snygg övergång om Vasaloppet, men Rikard Palm har tankarna på annat håll och erkänner att han inte alls hört vad hon sagt.
5. Tre gånger samma morgon misslyckades Rikard Palm att uttala skådespelerskan Penelope Cruz namn korrekt. När han väl prickade rätt sträckte han på ryggen och såg påtagligt nöjd ut. Sedan sa han fel en fjärde gång.

En får tacke

Lyssnar på en ny ljudbok i bilen; Solstorm av Åsa Larsson. En dussindeckare inläst av en dussinskådis. Marie Richardsson gör inte ett bra jobb. Hon intonerar märkligt, läser fraser med helt fel tonläge och så vidare. Antingen är hon jäkligt dåligt förberedd eller så är hon bara dålig. Tänkte därför skriva ett inlägg om dåliga kvinnliga skådiar, men HEY, hur o-systerligt är inte det? Här kommer istället några kvinnliga, svenska skådisar jag verkligen gillar.

1. Helena Bergström. Jo, jag vet att många stör sig på att hon alltid spelar samma typ av roll i samma typ av film men jag råkar gilla den rollfiguren. Jag tycker hon är så söt, som en liten kattunge.
2. Suzanne Reuter såklart. Räcker med att se en trailer från Ebba och Didrik (på Lilla H:s Muminband) så skrattar jag. Comedienne phenomenale!
3. Solveig Ternström. Vad kom först, fågeln eller ägget? Solveig eller Svenska hjärtan? Solveig äger fett i radhuslängan.
4. Ingrid Bergman. Kommentarer överflödiga.
5. Inga Tidblad. Men mest för att en lokalreporter en gång för länge sedan skrev att jag var "som en ung Inga Tidblad" efter en teaterföreställning jag medverkade i.

En får tacke, som Emil säger. Bild från www.samlaren.se

Höst är lika med TV

1. Six Feet Under
2. Lost
3. Grey's anatomy
4. Prison Break
5. Gilmore Girls

Jag ser ta mig sjutton knappt aldrig på tv/film längre. Mina kvällar ser i korthet ut som följer: Leker med Lilla H och äter middag, lägger Lilla H halv åtta, pysslar lite i köket, lagar mat/bloggar/pratar i telefon/läser/betalar räkningar/tar fram kläder till dagen efter/duschar... Det finns liksom ingen tid över till TV till Sambons sorg. Han är en riktig tv-junkie och tycker det är så mysigt när vi soffpotatisar ihop. I vintras hade vi en mysig period när vi bänkade oss varje kväll till repriser av det här. Men nu behöver vi något nytt. Jag tror på dvd-boxar, då väljer man själv tid och plats. Men vi behöver tips! Vad ska vi välja? Ovan listade serier har helt gått oss förbi förutom något enstaka avsnitt. Andra tips är också varmt välkomna. Vi gillar båda följande serier (så får ni en inblick i vår smak): Seinfeld, House, State of Play, Only Fools and Horses, Nattskiftet.
Har förresten en osedd box med Scrubs som jag vet att många gillar. Kan det vara nåt?

Skoldagar

Min mamma kom hit igår och ville se på Klass 9A på SVT. Det gick tyvärr inte eftersom jag fanatiskt glor på det här varje kväll mån-tors. Lite motsträvigt visade jag dock min goda vilja och lät henne se de första tio minutrarna. Man vill ju visa sig från sin generösaste sida när hon tar ledigt från jobbet i två dagar för att ta hand om min son! Tyvärr räckte de tio minutrarna för att mina värsta farhågor skulle besannas: Jag har missat flera avsnitt av ett toppenprogram för att jag av nostalgiska skäl har fastnat i en serie jag redan sett. I Klass 9a visade de en scen där matteläraren Stavros får ett litet utbrott på eleverna och pratar om hur tråkigt det är att ge så mycket av sig själv för att man vill att eleverna ska må bra och att de sedan bara bajsar på dina ansträngningar. (Obs! Mitt ordval). Och sen, när lektionen var slut, så kramade han alla elever innan de lämnade klassrummet. Aaaah! Jag får ont i hjärtat av sånt.
Läsåret 2005-2006 arbetade jag som ämneslärare i journalistik och grafisk formgivning på en gymnasieskola där jag dessutom var klassföreståndare för en trea. Jag vet att i mitt förra liv var jag lärare och i mitt nästa ska jag bli det igen, om de bara höjer lönerna lite. Det finns massor att sakna från det året!

1. Att få lära ut! Att så små frön av intresse som sedan kan leda till en livslång passion hos elever - det är få förunnat att få göra det på arbetstid.
2. Att rätta prov. Jo, jag gillar det systematiska med att gå igenom en fråga i taget och jämföra svaren med varandra så att det blir riktigt rättvist. Och sedan får man föra in resultatet i ett redigt excelark och sedan får man gå med tjocka luntan och möta elevernas (vissas) förväntan.
3. Att göra skillnad! Nu skryter jag lite men bland mina elever var det en grupp som gick ner till rektorn och lämnade in en skrivelse där de skrev att jag verkligen lärt dem skriva och att de ville att jag skulle få stanna. Vilken ära!
4. Att hålla utvecklingssamtal. "Hur tycker du det går? Hur trivs du i klassen? Är det något du vill förändra?" Alltså, man får betalt för att sitta och ha värsta trevliga djupdiskussionerna med roliga tonåringar. Och sedan få förtroenden. Från 18-åriga killar som inte trivs hemma, som man blir bollplank åt, som man rycker lite extra i, pushar lite snällare. Det tycker jag är högre än högst!
5. Att hänga i lärarrummet. Gratis kaffe och frukt såklart, men också lite lagom mysig manchesterstämning. "Ojdå, är klockan redan två? Då måste jag gå till dagens sista lektion som slutar klockan tre innan jag kan gå hem..."
   

Blinka lilla

När jag var liten var jag extremt tävlingsinriktad. Jag var också ett extremt stort fan av Melodifestivalen. Kombinationen av dessa två: Vi hade ingen video så jag ställde upp min lilla bandspelare på en pall framför tv:n och spelade in hela schabraket ( i efterhand har jag förstått att festivalen också sänds i radio). Sedan gick kasettbandet varmt hela söndagen så att jag på måndagen kunde gå till skolan och kunna texten till alla låtar. Gissar att jag var en plåga för både föräldrar och barn.

Jag gillar fortfarande Mello fast nu mer på ett spektakel-plan. Missade Amy Diamond förra veckan och det grämer mig. Jag är nämligen allra mest förtjust i unga artister, det har jag alltid varit. Antingen beror det på att jag själv som liten trodde att jag när som helst skulle bli upptäckt och så starkt kunde identifiera mig med mina "konkurrenter", men mer troligt är att jag alltid gillar en underdog. Små människor som är bättre än stora människor liksom. Tungt.

1. Kommer ni ihåg Mini-Pops som hade ett eget inslag i programmet Razzel varje vecka? De såg ut som små versioner av Boy George och jag tyckte de var sanslöst coola. Vi övade till och med på en Mini-Pops show på skolan men sedan blev det inställt för vi bråkade för mycket. Synd på så vackra tyllsjalar, gummiarmband och hängselbyxor i pastell.



2. Carola vann med Främling och jag blev uppriktigt chockad när jag frågade mamma om det fanns bättre sångerskor än Carola i världen och hon svarade ja.



3. Långt innan Vanessa Paradis var ihop med Lenny Kravitz och gifte sig med Johnny Depp var hon barnstjärna i Frankrike och släppte bland annat supergrymma singeln Joe le Taxi. (Köpte den för övrigt samtidigt som Eurythmics Miracle of Love) Jag och en kompis ringde sedan min pojkvän (jag gick typ i femman), spelade upp låten och låtsades att det var jag som sjöng. Känns lite lagom vrickat sett i backspegeln.



4. 1986 vann 13-åriga Sandra Kim Eurovision Song Contest (eller Stora melodifestivalen som vi brukade kalla den) iklädd en läskig rosa fluga. Jag var 11 och det gjorde enormt stort intryck på mig. När sambon var 11 blev han punkare. Say no more.



5. Jag gillade till och med den där lilla snorungen Frans med Zlatan-låten häromåret. Det är något fel på mig.

Kalla fötter värmer kalla kvällar

I dag är det söndag och det är väl okej, men tacka vet jag måndag- torsdag! Jo, det är sant! Sedan några veckor repriserar TV4 Guld nämligen en av mina absoluta favoritserier genom tiderna, Kalla fötter. Cold feet visades på engelsk TV under några år runt millenieskiftet i sammanlagt 32 avsnitt och har ni inte sett den så har ni en absolute treat in store för en regnig semestervecka eller liknande. Om man bortser från det miserabla slutet så är den på många sätt perfekt. Att se om den nu känns härligt mysnostalgiskt.  

1. Jag mötte Robert Bathurst (som spelar David, trebarns-pappan som är gift med Karen) på en gata i Londons East End något år efter att serien slutat sändas. Han var inbegripen i en diskussion och verkade så himla annorlunda jämfört med sin rollkaraktär, så mycket vuxnare än den barnslige David som trots det är en av mina favoritkaraktärer i serien. He's just so charmingly useless!
2. Ben Miles (som spelar dotcom-miljonären som har en romans med Jenny i andra serien och som senare synts i massor av roller, bl a som Patrick i Coupling) försökte sno Sambons flickvän när de gick i gymnasiet. Jag har aldrig riktigt lyckats få klarhet i om han lyckades men Sambon har alltid ett visst mått av sarkasm i rösten när Ben syns i rutan.
3. Nannyn Ramona har en tjock spansk brytning i serien men är född och uppvuxen i England, jag blev superförvånad när jag hörde henne i en intervju. Lika förvånad blev jag när jag fick reda på att Fay Ripley, som spelar Jenny, är från London och att hennes obetalbara Northern accent bara är pålagd.
4. Jag har aldrig riktigt "kunnat med" Rachel, som har den största kvinnliga rollen. Hon är liksom lite för präktig för min smak. Tydligen kände artikelförfattarna samma sak eftersom de låter henne dö i en bilolycka i sista avsnittet.
5. När serien började sändas fick den rätt kass kritik men efter någon säsong tog det sig och serien blev en av de populäraste engelska serierna någonsin, både bland publik och kriktiker. Manusförfattarna har "erkänt" att de hämtat inspiration från This Life (Livet kan börja), en ännu bättre serie som visades i slutet av nittiotalet. Googlade lite på den och fick veta att det filmats ett re-union 80-minuters avsnitt år 2006, This Life + 10. Nu vet jag verkligen vad jag ska köpa till mig själv i fölsedaspresent!!