Jag skulle inte ha nagot emot...

...att inkludera foljande poster i 2009.

1. Skaffa mig en ny hobby, jag tanker mig att jag ska borja pimpa gamla dockskap. Ska borja med mitt gamla och testkora det pa Lilla H.
2. Har ocksa lust att borja trana kampsport.Tror det skulle passa mig. Tavlingsinriktad, liten och (en gang i tiden) snabb. Och sicka snygga drakter sedan! Jag kommer se ut som en 14-arig kille, men det ar smallar man far ta. Finns nagot som heter "Krav maga", nagon som provat?
3. En ny graviditetet skulle jag ocksa kunna tanka mig. Tyvarr ar det ju brukligt att man ar tva om dessa, lite storre, beslut. Lila H har dock redan gett sitt samtycke. Ska jag kanske kolla med Sambon ocksa?
4. Under varen ska dubbeldorrarna upp i vardagsrummet sa vi enkelt kan trippa ut pa altanen med morgonkaffet. Vi har kommit over ett par jattevackra gamla dubbeldorrar med glas, just nu ar de dock morkbruna.
5. En shoppinghelg till London for att traffa gamla kompisar vill jag absolut klamma in. Blir nog inte forran till hosten men det kan jag sta ut med. Ska starta ett holiday account, det har vi aldrig haft forut.

Minnet är bra men kort

1. I flera dagar gick jag och störde mig på att jag inte kunde komma på vad mina starkaste värktabletter hette när någon frågade. (Jo, folk frågade, min lillebror till exempel). Så till slut fick jag göra en ramsa, det gör jag alltid när det är något jag måste komma ihåg.
   A dick that hangs low, f-na, f-na. (En lågt hängande kuk, fniss fniss. Fritt översatt). Det är väl ändå något som sätter sig? Tabletterna heter Dic-lo-fe-nac. Är lite osäker på om man kan skriva f-na, f-na sådär. Känns fel men törs inte fråga Sambon. Amanda?
2. Jag hade alltid bra betyg i skolan och det berodde inte enbart på min bländande intelligens utan på att jag så snabbt kunde proppa in ny information med hjälp av bildminnen, ramsor etc. Nackdelen är att jag nu har ganska svårt för att komma ihåg de där viktiga historiska årtalen. Fördelen är att jag fortfarande har väldigt lätt för att ta till mig nya instruktioner.
3. Hur många lösenord och pinkoder har du i ditt liv? På bara några år har de fullkomligt exploderat för mig. Tidigare var det mejlen, bankkortet, telefonbanken, något lösenord på jobbet... Nu är det massor av lösenord på jobbet, barns personnummer, bensinkort, ICAkort, försäkringskassan, lösen till medlemssajter på nätet mm. Jag har ett standard som jag haft i flera år och det försöker jag använda överallt. Det är tydligen JÄTTEDÅLIGT för säkerheten på jobbet. Säg att du har ett lösen för att logga in på ditt barns dagiskooperativs hemsida. Så hackas den sidan (lite långsökt kanske...) och så testar hackarna samma på din arbetsplats webmail och kommer åt massa hemlig info. Ja, ni fattar. På mitt jobb är de förresten asjobbiga. Det ska vara både bokstäver, siffror och lite tecken typ ,;.: också. Och så ska man byta allt som oftast. Jag skriver ner alla på ett kuvert som ligger i min olåsta skrivbordslåda.
4. Det här med namn har jag också blivit allt sämre på att komma ihåg. Hej, hej, hej, hej. Nya människor i nya situationer HELA TIDEN. Självupptagen som jag är tänker jag bara på hur det låter när jag säger mitt eget namn. Ett smart sätt att komma ihåg just namn är att upprepa vad de sagt och sedan göra en mental bild av den här personen tillsammans med någon du känner med samma namn. Typ om jag hälsade på en nyanställd Linda på jobbet kan jag göra mig en bild av hur hon hoppar hage tillsammans med en liten Linda på Lilla H:s dagis.
5. En sak jag är skitbra på att komma ihåg är hur det ser ut hemma hos folk. Jag vet vilka böcker folk har hemma, vilken färg de har på kuddarna, vilka påslakan de brukar variera mellan. Ja, ofta vet jag vad de har i skåpen också. Det är verkligen inte för att jag är snokig utan för att just sånt intresserar mig. Tro't om ni vill.

Annars är det bra, tack!

Har just klorinat i badrummet efter att Lilla H bestämde sig för att bajsa i badvattnet. Allt ska man då uppleva som förälder!
Men annars är det bra. Eller ja. Det har väl inte undgått någon att jag varit sjukt stressad de senaste veckorna och när jag stressar har jag ingen riktig matlust och vikten rasar. Nu går jag omkring som en liten svag skugga i korridorerna på jobbet och några muskler har jag inte känt av på snart en månad. (Om man inte räknar med den lilla, lilla träningsvärk jag fick efter hästpolon). Funderar varje dag på hur jag ska komma igång igen. Motivationen är det väl sådär med men allra värst är det med tiden. När ska jag hinna träna?

1. På lunchen. Det var ju så jag fixade det under våren. Men nu lämnar jag på dagis två dagar i veckan och måste jobba in den tiden på något sätt, alltså har jag inte riktigt möjlighet att ta långlunch.
2. På väg till jobbet. Jag när en förhoppning om att inom kort ersätta mitt bilåkande med ett mer miljövänligt/billigare alternativ i form av tåg/buss. Problemet är att när jag väl kommer fram till stan, då ska jag krångla mig iväg till en spårvagn. Fågelvägen skulle det gå mycket snabbare och jag funderar på om jag ska springa istället?
   
3. Samma alternativ som ovan men med cykel istället för med joggingskor. Risken är dock stor att en cykel parkerad om natten vid Centralstation inte är så...ska vi säga livskraftig.
   
4. Pilates framför tv:n när Lilla H gått och lagt sig är ett alternativ, jag har en bra dvd-film. Problemet är att det är så mycket annat jag vill hinna med på kvällarna. Någon direkt kondis jobbar man inte heller upp.
   
5. Ett ordentligt jogging/gympapass på helgen. Skulle kanske funka men känner mig dåligt motiverad. Helgerna är ofta så uppbokade att det är för lätt att hitta usäkter.

Hur i hela friden hinner "alla andra"? Answers on a postcard, please.

Hur går det med jagsakerna?

Dåligt, skulle jag vilja säga. Men så kollar jag av och då visar det sig att det inte är så himla illa pinkat ändå. Fast jag har legat av mig på slutet. Resultatet blev bättre än förra månaden, 4/5, so why do I feel som om jag är den minst prioriterade människan på jorden? Är jag bortskämd? Klart jag är.

1. Träning minst två gånger i veckan. Det är ju ett rent skämt. På tre veckor tränade jag ingenting men nu har jag kommit igång igen. Dessutom är jag ute och idkar friluftsliv varje kväll efter jobbet. Det vill säga drar upp ogräs och springer efter Lilla H.
2. Sovmorgon, ja det har jag skrapat ihop två stycken på raken då Lilla H var hos mina föräldrar och vi firade tio år.
3. Utekväll hade vi en rejält rolig en i början av april och så var Sambon och jag ute och firade.
4. Tid och pengar till shopping tycker jag det gått ganska dåligt med. Men en top, ett par solglas, ett par shorts och ett par skor kanske inte är helt illa?
5. Och tänk, klippt och färgat barret har jag också gjort. (Obs! Bilden däruppe är ett par år gammal, blev så trött på min förra.)
   

Blunda och räkna till hundra

Sedan två dagar går jag omkring med en stegräknare i byxlinningen. Jobbet har utlyst en tävling där man tävlar bolagsvis, vi ska tydligen köra månaden ut. Stegräkning är något helt nytt för mig. Visst har jag tränat en del i mitt liv, periodvis ganska mycket, och ni som följer bloggen vet att jag numer är gymmedlem. Men eftersom jag aldrig tränat för att gå ner i vikt har jag aldrig räknat vare sig det ena eller andra. Inga kalorier, inga steg. Tills nu. Som den tävlingsmänniska jag är läser jag nu av stegräknaren som andra kollar på klockan, och avkräver sedan status av mina kollegor. En helt ny värld har öppnat sig och det finns mycket att förvånas över.

1. Igår drog jag ihop 7419 steg. Det är nog inte särskilt bra, men jag var nöjd, var i alla fall bättre än ett par av mina kollegor.
2. Idag har jag hittills gått ihop 10235 steg. Lite konstigt med tanke på att jag igår gick på stepmaskinen på lunchen, idag blev det en "naturlig" promenad i vårsolen. Idag hade jag dock inte bilen utan har gått mellan spårvagnar och bussar. kanske är det vardagsmotionen som ger resultat?
3. Surfar runt lite och ser att "stegräknare" får hela 93 400 träffar på google.
4. På en av sidorna finns det en omvandlare. Enligt den ger mina 20 minuter på trappmaskinen igår 3200 steg. Många fler alltså än om man bara räknar de "vanliga" stegen. Ska jag lägga till de stegen nu? Krångligt.
5. 12 625 steg. Så mycket måste jag tydligen gå för att förbränna lunchen som bestod av indisk curry med ris (kinamat var det närmsta jag hittade i omvandlaren). Hur hänger det ihop? Det jag gått idag är alltså inte tillräckligt för att förbränna min lunch. Vad händer nu? Med smörgåsen och drickyoughurten jag åt till frukost? Med pajen och salladen jag åt till middag? Hur lyckas jag hålla vikten om det är så här det fungerar?

NKOTB four points, NKOTB quatre points...

Nu har det gått ytterligare en månad och det är dags att se över hur mycket plats jag lyckades bereda mig själv i världen. Förra månaden blev det bara två poäng, den här månaden dubblar jag med fyra poäng. Två stycken massagetillfällen, en utekväll på stan och - bäst av allt - sovmorgon. Fika och hemma-spa kammade noll, men det har jag å andra sidan inte saknat. Skulle väl kunna ha spa-kväll fem dagar i veckan om jag bara could be arsed. Känns som om jag behöver revidera listan lite nu när behoven hos en heltidsjobbande småbarnsmamma börjar utkristallisera sig.

1. Träna minst två gånger i veckan. Lunchpromenix räknas också. Detta kanske inte låter så lyxigt, snarare som ännu ett måste, men faktum är att jag blir glad över att jag unnar mig att träna. Att jag prioriterar mig själv och en lång träningslunch framför att jobba lite till.
2. Sovmorgon minst en gång! Denna hägring kommer väl hänga med tills dess att Lilla H blir tonåring.
   
3. En utekväll med vänner.
4. Tid och pengar avsatt till shopping.
5. Klippa och färga håret. Just nu är jag så ful och trist i barret att Lilla H börjat dra i det, han står väl inte ut längre, stackarn!