Jag skulle inte ha nagot emot...

...att inkludera foljande poster i 2009.

1. Skaffa mig en ny hobby, jag tanker mig att jag ska borja pimpa gamla dockskap. Ska borja med mitt gamla och testkora det pa Lilla H.
2. Har ocksa lust att borja trana kampsport.Tror det skulle passa mig. Tavlingsinriktad, liten och (en gang i tiden) snabb. Och sicka snygga drakter sedan! Jag kommer se ut som en 14-arig kille, men det ar smallar man far ta. Finns nagot som heter "Krav maga", nagon som provat?
3. En ny graviditetet skulle jag ocksa kunna tanka mig. Tyvarr ar det ju brukligt att man ar tva om dessa, lite storre, beslut. Lila H har dock redan gett sitt samtycke. Ska jag kanske kolla med Sambon ocksa?
4. Under varen ska dubbeldorrarna upp i vardagsrummet sa vi enkelt kan trippa ut pa altanen med morgonkaffet. Vi har kommit over ett par jattevackra gamla dubbeldorrar med glas, just nu ar de dock morkbruna.
5. En shoppinghelg till London for att traffa gamla kompisar vill jag absolut klamma in. Blir nog inte forran till hosten men det kan jag sta ut med. Ska starta ett holiday account, det har vi aldrig haft forut.

Sliding doors

Vem bestämmer i mitt liv? Jag vill oftast tro att det är jag även om jag ibland vill skylla på ödet. Tanken om att allt som sker har en mening tilltalar mig, till exempel att jag bröt benet och, visst, det var ju otur och det är jobbigt och ont gjorde det också MEN på en del plan har det faktiskt inneburit något positivt. Och då pratar jag inte bara om att jag får åka taxi till jobbet. Jag jobbar hemma en del dagar och får därför lite efterlängtad hemmatid med mina killar till exempel.
Men så tänker jag på olyckan och vet att det finns ingen som helst mening med den, den är bara skit och skräp. Så den teorin håller inte.
Vad jag vet är att jag i mångt och mycket är en känslomänniska. Känns det bra, ja, då blir det bra är min filosofi. På väg hem idag funderade jag på de där vägvalen i livet och hur livet kunde sett ut om jag valt att spela ut korten lite annorlunda.

Jag skulle fortfarande vara jag. En 33-åring med blåa ögon, två syskon och en uppväxt i småstaden. Men hur skulle mitt liv sett ut om jag...

1. ...bott kvar i småstaden? Jag flyttade till London nästan genast efter studenten, att bo kvar fanns inte på kartan. Nu har jag inget emot småstaden. Men tänk om jag kärat ner mig i nån kille på hemmaplan som nödvändigtvis ville bo kvar? Då hade jag nog jobbat med nåt inom utbildning, tror jag. Jag hade definitivt bott i hus och hade förmodligen lagt massa tid på inredning och på att ordna mysiga middagar (jag inbillar mig att man har mer tid över i småstaden). Jag hade haft minst två barn och umgåtts mycket med min släkt.
   Tycker det låter som ett jättetrevligt liv. Problemet är att jag alltid, alltid hade undrat hur mitt liv skulle ha blivit om jag tordats flytta iväg.
2. ...fullföljt mina skådespelardrömmar? När jag var yngre älskade jag att spela teater. Under flera år var det en av de allra viktigaste delarna i mitt liv. Jag var nog ganska duktig på ett amatörmässigt vis. Jag talade tydligt och lärde mig mina repliker snabbt. Efter gymnasiet ville jag gå en teaterfolkhögskola men jag kom inte in. Så... då gav jag upp. Än idag har jag svårt att fatta det. Tänk om jag hade ansträngt mig lite mer? Ja, då hade jag nog kommit in på nån utbildning, flummat runt några år, kanske jobbat på nån liten fri teatersscen och varit fattig och missförstådd. Kanske bäst som skedde?
3. ...fortsatt vara ihop med mitt ex? Han är också engelsman och vi hängde ihop i tre år innan jag träffade Sambon. Idag är han advokat och bor med sambo och nyfödd dotter i Southend on Sea, en håla på engelska sydkusten. Då hade jag fått göra min utbildning i England och inte träffat alla mina fantastiska vänner på Journalisthögskolan, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Det livet känns litet på något sätt. Och förresten passade vi aldrig ihop.
4. ...inte flyttat hem med Sambon till Sverige för snart fem år sedan? Då hade vi nog inte bott kvar i London utan flyttat söderut, kanske till Brighton. Sambon hade nog varit kvar i musikeryrket och jag hade jobbat med PR och lagt alldeles fö mycket pengar på Topshop och onödiga hårprodukter. Jag hade gillat livet till stor del, men jag hade saknat mina svenska vänner och min familj något helt enormt.
5. ...inte stått på mig i barnafrågan? Ja, då hade vi inte blivit föräldrar till Lilla H och jag hade - trots fin man, vackert hus och bra jobb - känt mig tom. Lilla H är mitt silver och mitt guld. Och eftersom alla mina val burit mig fram till honom så vet jag att jag valde rätt. Ibland, men bara ibland, är livet enkelt.

Varför håller man på?

1. Köper regnställ.
2. Lämnar bilen hemma.
3. Köper busskort.
4. Fixar med cykel i stan.
5. Allt detta för att femte cykelturen vurpa i backen, landa så att hela underbenet förvrids, vråla som en gammal katt. I morgon blir det sjukan för mig. Jag som har megastor deadline på onsdag.
   

Mörkrädd

1. Det är mörkt när jag vaknar
2. mörkt när jag går till bussen
3. mörkt när jag sitter upp på cykeln
4. "mööööt" och "daaaaart" säger Lilla H när jag kommer hem, pekar ut i svarta intet med sitt lilla finger.
5. oändligt mörkt när vi släcker lampan, kurar under täcket tills mörkret slutligen kommer och tar oss.

När vänder det?

Snela tåmten...

Nu till jul önskar jag mig...

1. Att vi får vara friska.
2. Att vi får en fin holiday i England.
3. Att jag har tid/råd att köpa något fint till mina finisar.
4. Att jag hinner vila upp mig.
5. En mp3 med radio.
   

Vad gör ni first thing på hotellrummet?

1. Drar för gardinerna.
2. Kollar in badrummet (på hotellet jag var igår hade de dusch med glasruta in till sovrummet)
3. Sprider ut lite grejer här och där.
4. Kollar om det finns några freebies att ta med hem.
5. Duschar.
   

Det gick som ett sus genom salongen...

1. Igår var jag på Mary Poppins-musikal på Operan och njöt ohämmat av två och en halvtimmas färgglad verklighetsflykt. Så mysigt, kompetent och brittiskt. Scenografin var helt enorm. Allra bäst var när de släppte ner tyglöv i höstfärger från taket. Då vände jag ansiktet mot skyn som ett mycket litet barn som försöker fånga snöflingor med tungan.
   Är inte så mycket för musikal annars (blir avundsjuk och vill vara med själv, nämligen) men nåt har hänt. Äldre, tristare, klokare? Jag vet inte, but I like it.
2. Borde unna mig lite mer förströelse av den typen. Hur länge sedan var det inte jag var på bio till exempel? Jo, det kan jag berätta, det var på min fölse i februari. Då såg vi This is England.
3. En snabb blick på dagens repertoar och jag hittar flera stycken jag skulle vilja se. Mamma Mia såklart.
4. Och Mamma Mia Sing-a-Long. Och Mamma Mia barnvagnsbio, men Lilla H är för stor.
5. Väljer istället Låt den rätte komma in. Jag fullkomligt avgudar den boken men tror att filmen kommer skrämma skiten ur mig. Jag är nämligen väldigt lättskrämd och vågar väldigt sällan läsa läskigheter. Men snart har jag fattat tillräckligt mod för att läsa Amandas bok som får så fina recensioner.

Oskar i filmen Låt den rätte komma in, baserad på boken med samma namn av John Ajide Lindqvist.

Kroppen och graviditeten

Ni som är lite känsliga kan sluta läsa NU. Bilden ovan är hämtad från Allt om barn och visar en 17-årig tjej två veckor efter förlossning. Min första reaktion var "Men guuuud!" För det är ju inte snyggt och jag skulle typ brutit ihop om jag varit 17 och såg ut så. När jag var 17 var det fortfarande jätteviktigt vad andra tyckte om en. Även fast man säkert var en söt liten snärta så kändes det ju inte så då. När jag själv var gravid var jag så inne i hela mamma-biten att jag tänkte att det absolut inte spelade någon roll om jag fick bristningar, la på mig rejält med kilon etc. Men man återgår ju till sitt vanliga liv så småningom och då är det skönt att ha tillbaka sin gamla kropp.

1. När jag blev gravid tog jag magbilder nästan varje vecka och skickade runt till mina vänner. Nu kan jag undra varför jag gjorde det. En gravidmage är ju en gravidmage är ju en gravidmage. Eller? Självklart handlar det ju om att jag var så infernaliskt stolt över att just JAG var gravid och att jag ville visa hela världen att det växte ett liv i lilla mig. En av de senare bilderna skickade jag till flera kompisar, inklusive killkompisar fast att den egentligen är rätt avslöjande. Jag har typ BH och trosor och en gigantisk mage. Skulle ju aldrig drömma om att skicka bikinibilder på mig själv till folk och fä.
2. Jag vet inte hur andra känner, men jag kände mig så avkönad som gravid. Jag var bara "ett bo" för bebisen att växa i helt enkelt, jag hade inte en tanke på att folk kunde uppfatta det som lite in your face att få supermagar uppkörda i fejan. Det kanske de inte gjorde heller, vad vet jag.
   En annan orsak till de där magbilderna jag tog var att jag på något sätt var övertygad om att jag aldrig skulle bli mig lik igen, kroppsligt. Att jag på något sätt dokumenterade en unik metamorfos.
   Satt och läste löpsedlar om Posh som hade platt mage redan fyra veckor efter att Cruz föddes och om hur alla andra kändisar späkte sig för att komma i sina gamla skinny jeans och att det var farligt för barnen. Sånt där ytligt, skiter väl jag i, tänkte jag. Jag ska bara vara, flyta ut, må bra, amma...
3. Sedan har vi det där med brösten. Jag närde en dröm om att jag äntligen skulle få uppleva hur det var att ha en riktig, gungande byst. Tjena. Jag gick från A/B-kupa till normal B-kupa. WOW! Inte. De var stora i en vecka efter förlossningen men då gjorde de å andra sidan så ont att jag knappt kom ihåg vad jag hette.
4. Och så själva förlossningen då. Hur skulle den påverka en? Faktum är att jag knappt tänkt tanken innan jag låg där och kände hur jag sprack. Utan annan bedövning än lustgas. "Hur många stygn sydde ni? Det vill vi helst inte berätta." Jag räknade till 12 efteråt.
   
5. Men så idag, knappt två år senare, är allt som vanligt igen. Och jag tittar runt omkring mig och i stort sett alla mina mammakompisar ser ut precis som de gjorde innan graviditeten. En del är till och med smalare. Och inte beror det på att vi tränat utan på att vi stressat runt som gnuer hela dagarna.
   Brösten har återgått till sin normala form, trots amning (fast känns liksom lite tommare) och sprickan därnere har jag aldrig märkt av. "Det syns att du fött barn, men det ser väldigt fint ut," sa barnmorskan på återbesöket. Tackar som frågar!
   

My kind of müüüüs

Å, fredag, I love you right back.

1. Ytterlampan tänd.
2. Tofflorna framställda i givakt innanför dörren.
3. Nyblandad gin och tonic.
4. Brasa i kaminen.
5. och senaste Ica Kuriren.
   

"Så undviker du att krisa"

Så lyder rubriken på en liten tipsruta i Aftonbladet. Tillhörande artikel handlar om att 20-nånting är den nya krisåldern. Och det må vara att det är populistiskt vinklat och rubriksatt men faktum är att Aftonhoran (sorry, journalistslang) är något viktigt på spåren. Jag har flera vänner som redan i början av sin karriär (som det så fint heter) klappade ihop och blev sjukskrivna. Inte för att det var en sån chock att efter studierna komma ut i verkligheten utan för att de under många år pushat sig själva till att alltid högprestera, så när karriärsstegen äntligen skulle äntras fanns det inga växlar kvar att lägga i.

I Aftonbladets tipsruta får en tjej som heter Anna Manteus dela med sig av sina bästa tips då hon skrivit en bok i ämnet baserad på egna erfarenheter. Hon säger:

• Sluta att jämföra dig med andra. De kanske heller inte lever det liv de är ämnade för.
  Jag håller med i sak. Men ibland är det skönt att jämföra sig och inse att de allra flesta har problem periodvis, att väldigt få faktiskt lever i den där perfekta tillvaron där allt är på plats.
  

• Håll koll på ditt energikonto. Det kanske finns saker eller personer i ditt liv som stjäl energi istället för att tillföra den. Gör en känslomässig bokföring över dina ”energiuttag” och ”energiinsättningar”.
  Ja, mitt jobb! Haha, nä men allvarligt talat så känner jag mig rätt lyckligt lottad på den här punkten. Jag umgås bara med vänner som ger mig energi och glädje, det är helt sant. Min familj tröttar inte heller ut mig på det sättet. Ibland tröttnar jag dock på huset, eller snarare på att jag aldrig hinner med det jag vill och tänker då att livet vore enklare i en hyrestrea.
  
  
• Försök hitta din egen passion. Vad tyckte du om som barn? Vad skulle du göra om du hade haft alla resurser?
  Lätt svar, men lite sorgligt för här lägger jag ingen tid och kraft i dagsläget. Jag älskade att sjunga och apa mig när jag var yngre, det önskar jag mig mer av. Jag skulle till och med hoppa högt av glädje för en maskerad. När jag fyller 35 ska jag ha en maskerad, det är bara ett och ett halvt år dit!
  
  
• Tänk på din attityd. Positivt ut blir positivt in.
  Jag är oftast för positiv har jag lärt mig de senaste veckorna. Bättre att vara lite ärligt tjurig emellanåt. Mer sånt!
  
  
• Förvalta din tid. Försök att umgås med dig själv mera.
  Jo, men hon har nog inga barn Anna Manteus. Mer egentid betyder mer dåligt samvete. I alla fall för mig. Men i morgon ska jag träffa mina mesta energi-givarvänner, det ser jag fram emot.
  

Brow, brow, brow your boat

Bild: Kingmob music

Ni kanske minns vad Sambon tycker om ögonbrynsfärgning? Igårkväll när jag kryper ned i sängen tittar Sambon upp från sin bok och följande diskussion utspelar sig.

1. I can't help it. I try and look you in the eye but I'm drawn to your brows.
2. I know. They're beautiful!
3. Yes. No. Yes, they're fine.
4. I think she did a really good job on me, I think I look a lot more "pigg" (vi pratar svengelska här hemma).
5. Like a pig? No. More like someone evil in a scary movie. Or, actually, like someone trying to be evil in a comedy.
   
   So now you know, gott folk! Som en ond gris i en komedi. Alla kan inte vara Kate Moss, jag tar det med fattning.
   

Bröllopsyra

Bild från Magdas scrapbooking

Jo, det stämmer. Jag ska på bröllop på lördag och jag är yr. Frisk har jag i alla fall nästan hunnit bli, skit samma att halsen är som ett svullet ollon. Nu ska här läggas det längsta benet framför det ännu något kortare. Och ja, jag bloggar om det för i min hjärna finns ingen tid till fräscha bloggidéer. Min enda tröst är ett finaste Anna, bride to be, har ännu mer att göra så hon hinner nog inte läsa några bloggar innan lördag.

1. Nu ikväll har jag varit och fixat ögonbrynen hos en mammakompis som driver skönhets/massagesalong här på byn. Skönt att ha det gjort, det såg ut som en blond liten tomte gått och fällt hår över hela pannan på mig innan S drog fram pincetten.
2. Samtidigt som jag bloggar laddar jag ned massa bilder från möhippan som jag fått mejlledes. Imorgon ska jag framkalla på lunchen för sedan ska jag hem och...
3. ...göra ett fint, minnesvärt album av hela konkarongen. Det som bereder mig mest glädje är att bruden själv samt i alla fall en av de övriga deltagarna från möhippan är scrapbookare. Och, tja, min pysseltarm är väl inte helt avknipsad, men kantsax och krusidulliga papper är inte mina mellannamn om man säger så. Jag tror man kommer långt med guldpenna och svart album. Eller? Känns det väldigt 1994?
4. Sedan så har vi såklart taaaaalet. Jag är ju tärna, gubevars. Fick ett uppfordrande (fast på ett trevligt sätt) mail från toastmastern igår om att det börjar närma sig och behöver vi talare någon rekvisita i form av projektor, ljudanläggning etc. Eeeeehhh. Nä, blev mitt svar. Det blir short and sweet. Massa pinsamma avslöjanden bara.
5. Och så var det det där med klänningen. Den får jag först på fredag, min mor har sytt in den lite och fixat med underkjolen. Hoppas den passar nu då. Och - just det ja - måste ju köpa band till midjan. Och strumpbyxor. Och vilka skor ska jag ha? Bolero? Om det blir kallt?
   

Det är liksom ledsamt

Ja, jävlar om inte svårmodet krupit på mig igen. Det finns så många sorger - små som stora - omkring oss. Den senaste tiden har jag kommit på mig själv flera gånger med att brista ut i ett ilsket "helvete"! För att jag är lyckligare än andra, för att förgängligheten allt som oftast sticker mig i ögonen.

1. En kvinna som mist sin dotter, sin svärson och sitt barnbarn kämpar på, lägger dag till dag, håller skenet uppe. Men så ibland stannar hon upp; kan inte dölja tomheten. Blottar en rämnad fasad och en svärta så djup att den ger svindel.
2. Någon annan som håller skenet uppe, som inte orkar anförtro sig, som inte hittat orden. Hon lyssnar och skrattar och håller med. Går sedan ensam hem med sin sorg.
3. Ett sällskap, kanske en arbetsplats, med givna roller. Skratt och diskussion i perfekt dosering. Men så brister något, en sorg i familjen, misslyckade försök till behärskning. Du har högre lön men vi är alla människor.
4. En ung man som just gått vidare, fått en chans. Han hinns ikapp av ett gammalt misstag och dras tillbaka i en ond spiral. Vad tjänar det till att kämpa när detta är belöningen?
5. Någon famlar lite, kan inte fatta ärliga beslut. Skjuter på morgondagen sånt hon borde närma sig idag. Lite för långt borta från sig själv och den hon en gång ville vara.
   

NKOTB goes protokoll

§ 1 Bränsletillförsel. Tillförseln av pålitligt bränsle under kontorstid har under en längre period varit alltför låg. Efter överläggningar med sig själv kom NKOTB fram till att lösningen torde bestå i fler matlådor alternativt medhavda färdigrätter framför köplunch. Det skulle både midjemåttet och en ansträngd ekonomi må bättre av.

§ 2 Lagerinventering. En inventering av lagret har uppvisat påfallande stora brister vad gäller koordination och upprätthållande. Det yttre lagret, främst bestående av en garderob i hallen, har en hög med skor som behöver gås igenom, fräschas upp och, då så är önskvärt, undanställas för vintern. Det inre lagret behöver även det en översyn och framför allt vore det önskvärt om sommarklänningar och badattiraljer plockades undan och högen med stryktvätt minimerades.

§ 3 Transport. Transportfrågan är mycket stor och hinner inte i sin helhet avhandlas vid ett möte. Den består av flera delar såsom resor till och från jobbet, lunchträningens vara eller icke vara samt en förhoppning om fler fysiska aktiviteter på fritiden. Klart är att resorna till och från jobbet är en allt för ansträngande utgiftspost och att lunchträningen å det snaraste bör återupptas för önskad effekt.

§ 4 Konferens. Familjen NKOTB ska på konferens i den kungliga hufvudstaden om blott tre veckor. Men var ska de inhysas? Nu måste vänner kontaktas och planer dras upp.

§ 5 Finjusteringar. En översyn av perifera inventarier såsom naglar och ögonbryn bör igångsättas å det snaraste.

Vid protokollet: NKOTB

Det blir inget inlägg imorgon men två idag

1. Ska på tjejfest och...
   
2. Långsamt dra ur korken på en flaska och hälla upp ett glas mjukt rödvin, smita ut på den inbyggda balkongen för en festcigg eller två
   
3. Snicksnacka med fem-sex av mina bästa tjejer inklusive min syster
4. Äta god veggomat
5. Sova hos min syster
   

En mus i vårt hus

En längre period har jag gått och känt mig lite grå. Nu är jag inte personen som är elak mot mig själv när det kommer till utseendet. Jag har mer tänkt att "äh, det blir bättre till sommaren när jag får lite färg" eller "det blir bättre efter frisörbesöket" etc. Men det har det liksom inte blivit. Det handlar inte om någon svacka utan jag har helt enkelt gått och blivit en grå mus.
I en perfekt värld:

1. Ser jag piggare och mer färgstark ut. Med mer blonderat hår, tjockare mascara på fransarna och piffigare läppstift.
2. Blir jag av med det där allmänt hängiga på kroppen. Armarna = slappa Rumpa och lår = slappa Magen = degig. Idag när jag knäppte upp de för tajta jeansen och kröp upp i soffan la sig magen liksom bekvämt åt sidan. Som om den hade ett eget liv.
3. Har jag roligare kläder. Jag köpte ett par nya stövlar förra veckan som ska få premiärgås imorgon men i övrigt är jag så less på utbudet uppe i garderoben att jag närapå storknar.
4. Går jag omkring i vardagen med ett skratt och en nyfikenhet.
   
   I en perfekt värld
5. Tar jag mig själv såpass mycket på allvar att jag lägger ned tid, lust och pengar på att åtgärda ovanstående.

Min färgstarka lillasyster.

En får tacke

Lyssnar på en ny ljudbok i bilen; Solstorm av Åsa Larsson. En dussindeckare inläst av en dussinskådis. Marie Richardsson gör inte ett bra jobb. Hon intonerar märkligt, läser fraser med helt fel tonläge och så vidare. Antingen är hon jäkligt dåligt förberedd eller så är hon bara dålig. Tänkte därför skriva ett inlägg om dåliga kvinnliga skådiar, men HEY, hur o-systerligt är inte det? Här kommer istället några kvinnliga, svenska skådisar jag verkligen gillar.

1. Helena Bergström. Jo, jag vet att många stör sig på att hon alltid spelar samma typ av roll i samma typ av film men jag råkar gilla den rollfiguren. Jag tycker hon är så söt, som en liten kattunge.
2. Suzanne Reuter såklart. Räcker med att se en trailer från Ebba och Didrik (på Lilla H:s Muminband) så skrattar jag. Comedienne phenomenale!
3. Solveig Ternström. Vad kom först, fågeln eller ägget? Solveig eller Svenska hjärtan? Solveig äger fett i radhuslängan.
4. Ingrid Bergman. Kommentarer överflödiga.
5. Inga Tidblad. Men mest för att en lokalreporter en gång för länge sedan skrev att jag var "som en ung Inga Tidblad" efter en teaterföreställning jag medverkade i.

En får tacke, som Emil säger. Bild från www.samlaren.se

Självpepp à la Blondinbella

Säga vad man vill om Bella, men hon är riktigt bra på att vara snäll mot sig själv. Såhär på kvällskvisten känner jag mig lite vissen. Har ett tråkigt samtal jag måste ringa och en dusch att klara av. Och efter att ha läst Blondinbellas blogg har jag förstått att håret kommer mögla om jag lägger mig med vått hår på kudden så nu måste jag även ta fram fönen innan läggdags. Puh! Vet att många coacher råder en att varje kväll lista tre bra saker man åstadkommit under dagen. Jag går ut hårt med fem.

1. Jag var ett under av effektivitet på jobbet. Skickade bland annat tidningen på slutkorr.
2. Lyckades dessutom ha småtrevliga konversationer med samtliga mina sju kollegor på avdelningen.
3. Gick hem precis på slaget halvfem.
4. Var på föräldramöte på dagis utan att säga alltför mycket onödigt och utan att volontera till platsen i föräldrarådet. Det blev två pappor istället! Tänk vad bra det kan bli när inte vi framfusiga ska vara med på allt.
5. Pratade framtid och jobb med Sambon i säkert en timma. Mycket givande!
   

Hon hemsöker mig

Alltså, allow me. Jag måste få återkoppla till det där min kollega hasplade ur sig häromdagen, då hon gluttade över axeln och jag råkade ha uppe bloggen. Om att hon trodde att det var Victoria Beckham på bilden däruppe till höger.
Jag säger: Nej tack.





Men kanske lite ibland.

Lugna favoriter

Jag går upp klockan 6:15 måndag till fredag. Nåja, jag ställer klockan på 6:15 måndag till fredag. Men det jag vill få fram är att tiden är knapp, klockan 7 ska jag vara ute ur dörren, inne i garaget, utbackandes den silvergrå CO2-bomben. Med en sådan tajt planering är goda råd dyra vill jag lova och det finns inget utrymme att experimentera. Kläderna ligger framlagda och en femminuters "skönhetsrutin" är allt som hinns med. Den rutinen består bland annat av:

1. Tandtråd. Några snabba drag bara. Den här är ny favorit.
2. Osis Mess-up hårmojs. Lite i topparna.
3. Visibly Refined ansiktscreme. En nygammal favorit. Går inte att köpa i Sverige vad jag vet men flera ställen säljer Neutrogenas handcreme. Jag tycker deras produkter är fantastiska.
4. Face mascara. Svart och lite torr så den inte klibbar i regnet. Bra vardagsmascara.
5. I-D Bare Minerals puder. Köpte i höstas. Såååå drygt, sååå nöjd.

Tillägg 1: Asså, jag borstar ju tänderna också (men väldigt sällan håret). Oftast har jag rouge och nån penna/skugga också men där är det lite mer vad som ligger överst i sminkväskan som gäller.

Tillägg 2: Idag öppnade jag bloggen på jobbet. Dålig idé. En kollega dök plötsligt upp bakom ryggen " Vem är det där? (om min bloggbild) Är det Victoria Beckham? Eller är det...du?"
"Nja, nej, jo det är jag, lite hemligt. Haha" Stänger hastigt ner. "Vad ville du?" Smoooooth.