Till minne

Det föddes en pojke en vinter, det var snö.

Och i onsdags, ja, igår, då skulle han fyllt tre.

Den pojken var stjärnor och skimmer

och han var så lik sin mamma.

Utan er, lille Alfons, blir det aldrig mer detsamma.

Sliding doors

Vem bestämmer i mitt liv? Jag vill oftast tro att det är jag även om jag ibland vill skylla på ödet. Tanken om att allt som sker har en mening tilltalar mig, till exempel att jag bröt benet och, visst, det var ju otur och det är jobbigt och ont gjorde det också MEN på en del plan har det faktiskt inneburit något positivt. Och då pratar jag inte bara om att jag får åka taxi till jobbet. Jag jobbar hemma en del dagar och får därför lite efterlängtad hemmatid med mina killar till exempel.
Men så tänker jag på olyckan och vet att det finns ingen som helst mening med den, den är bara skit och skräp. Så den teorin håller inte.
Vad jag vet är att jag i mångt och mycket är en känslomänniska. Känns det bra, ja, då blir det bra är min filosofi. På väg hem idag funderade jag på de där vägvalen i livet och hur livet kunde sett ut om jag valt att spela ut korten lite annorlunda.

Jag skulle fortfarande vara jag. En 33-åring med blåa ögon, två syskon och en uppväxt i småstaden. Men hur skulle mitt liv sett ut om jag...

1. ...bott kvar i småstaden? Jag flyttade till London nästan genast efter studenten, att bo kvar fanns inte på kartan. Nu har jag inget emot småstaden. Men tänk om jag kärat ner mig i nån kille på hemmaplan som nödvändigtvis ville bo kvar? Då hade jag nog jobbat med nåt inom utbildning, tror jag. Jag hade definitivt bott i hus och hade förmodligen lagt massa tid på inredning och på att ordna mysiga middagar (jag inbillar mig att man har mer tid över i småstaden). Jag hade haft minst två barn och umgåtts mycket med min släkt.
   Tycker det låter som ett jättetrevligt liv. Problemet är att jag alltid, alltid hade undrat hur mitt liv skulle ha blivit om jag tordats flytta iväg.
2. ...fullföljt mina skådespelardrömmar? När jag var yngre älskade jag att spela teater. Under flera år var det en av de allra viktigaste delarna i mitt liv. Jag var nog ganska duktig på ett amatörmässigt vis. Jag talade tydligt och lärde mig mina repliker snabbt. Efter gymnasiet ville jag gå en teaterfolkhögskola men jag kom inte in. Så... då gav jag upp. Än idag har jag svårt att fatta det. Tänk om jag hade ansträngt mig lite mer? Ja, då hade jag nog kommit in på nån utbildning, flummat runt några år, kanske jobbat på nån liten fri teatersscen och varit fattig och missförstådd. Kanske bäst som skedde?
3. ...fortsatt vara ihop med mitt ex? Han är också engelsman och vi hängde ihop i tre år innan jag träffade Sambon. Idag är han advokat och bor med sambo och nyfödd dotter i Southend on Sea, en håla på engelska sydkusten. Då hade jag fått göra min utbildning i England och inte träffat alla mina fantastiska vänner på Journalisthögskolan, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Det livet känns litet på något sätt. Och förresten passade vi aldrig ihop.
4. ...inte flyttat hem med Sambon till Sverige för snart fem år sedan? Då hade vi nog inte bott kvar i London utan flyttat söderut, kanske till Brighton. Sambon hade nog varit kvar i musikeryrket och jag hade jobbat med PR och lagt alldeles fö mycket pengar på Topshop och onödiga hårprodukter. Jag hade gillat livet till stor del, men jag hade saknat mina svenska vänner och min familj något helt enormt.
5. ...inte stått på mig i barnafrågan? Ja, då hade vi inte blivit föräldrar till Lilla H och jag hade - trots fin man, vackert hus och bra jobb - känt mig tom. Lilla H är mitt silver och mitt guld. Och eftersom alla mina val burit mig fram till honom så vet jag att jag valde rätt. Ibland, men bara ibland, är livet enkelt.

Nu har jag försummat bloggen igen...

...vart ska detta sluta månne? Ni får förlåta, men jag har faktiskt varit upptagen med:

1. Att gråta och skrika lite.
2. Att låta den duktiga flickan vila och öst ur mig sorger och bedrövelser inför (några av) mina vänner.
   
3. Att klippa och färga håret i en extremblond, kort frisyr. (Bildbevis kommer inom kort, men just nu har jag en kvissla strax under nosen och en so-so fleecemorgonrock över axlarna...)
4. Att förhandla fram ett klädpaket från min syster som övertalat mig att hon ska få låna mina favvo-boots ett tag framöver.
5. Att hänga i soffan med min man, något jag kanske inte prioriterat på sistone.
   

Det är liksom ledsamt

Ja, jävlar om inte svårmodet krupit på mig igen. Det finns så många sorger - små som stora - omkring oss. Den senaste tiden har jag kommit på mig själv flera gånger med att brista ut i ett ilsket "helvete"! För att jag är lyckligare än andra, för att förgängligheten allt som oftast sticker mig i ögonen.

1. En kvinna som mist sin dotter, sin svärson och sitt barnbarn kämpar på, lägger dag till dag, håller skenet uppe. Men så ibland stannar hon upp; kan inte dölja tomheten. Blottar en rämnad fasad och en svärta så djup att den ger svindel.
2. Någon annan som håller skenet uppe, som inte orkar anförtro sig, som inte hittat orden. Hon lyssnar och skrattar och håller med. Går sedan ensam hem med sin sorg.
3. Ett sällskap, kanske en arbetsplats, med givna roller. Skratt och diskussion i perfekt dosering. Men så brister något, en sorg i familjen, misslyckade försök till behärskning. Du har högre lön men vi är alla människor.
4. En ung man som just gått vidare, fått en chans. Han hinns ikapp av ett gammalt misstag och dras tillbaka i en ond spiral. Vad tjänar det till att kämpa när detta är belöningen?
5. Någon famlar lite, kan inte fatta ärliga beslut. Skjuter på morgondagen sånt hon borde närma sig idag. Lite för långt borta från sig själv och den hon en gång ville vara.
   

Vaken mitt i natten

Jag är alltid så här i övergångsperioder. Hinner liksom inte älta klart som vaken så då väcks jag av mitt undermedvetna mitt i natten. Klockan tio i tre tittade jag på klockan och låg sedan och försökte tänka snälla tankar. För det vet väl alla att i vargtimman löser man inga problem? Klockan fyra gick jag upp och jobbade, jo, det är sant. Några små utskick som ska administreras så här sitter jag nu. Jobbar hemifrån halvtid den här veckan och det är ingen dans på rosor kan jag berätta. Ska i teorin kunna koppla upp mig mot vår server, men herregud, det går så långsamt att jag vill smälta ned och dö. Otålig som jag är börjar jag maniskt klicka upp nya program och så låser sig hela skiten istället. Jaja.
Idag, fredag, ska jag ta det lite lugnare. Har till och med en inbokad date med min Sambo ikväll - jo, så långt har det gått att vi numer planerar in kvällar då vi "bara har ögon för varandra". Skulle vi råkas vid andra tillfällen får man se det som en absolut bonus. Moahahaha.
Dagen som var igår, torsdag, såg ut såhär:

1. Lilla H vaknar klockan halvsju. Sambon går upp, jag känner mig nästintill död då jag varit ute på kompisdejt föregående kväll. Jag kommer ner kvart i åtta, då har de fortfarande inte ätit frukost. Jag låtsas som om jag inte blir irriterad och börjar duka fram. Lilla H gnuggar sig i ögonen. Han är ett barn som sover en bra sväng på förmiddagen. Detta rimmar dåligt med dagistiderna och jag känner hur jag börjar oroa mig. "Hur ska han orka vara vaken till tolv om han redan är trött?" osv. Slutar med att jag går upp och lägger honom.
2. Hastar runt och gör mig i ordning för projekt Dagisinskolning, dag III. Dricker kaffe samtidigt som jag packar ned lite kläder att ta med och lämna på dagis. Sambon märker gummistövlar och nya regnjackan med markeringspenna. Lilla H har ärvt ett par jättefina svarta, PoP överdragsbyxor från lille Alfons. Emma har skrivit Alfons i, med sin fina handstil. Jag blir så outsägligt ledsen. Tänk, hon skrev det när Alfons skulle börja på dagis. Så mycket förväntningar, så mycket framtid. Drygt ett år senare skulle allt gå om intet.
   Jag väcker Lilla H klockan tio över nio, han har sovit i 45 minuter och vill inte vakna. Sedan kissar han över hela golvet när jag ska ta på ny blöja, det har han inte gjort på flera månader.
3. Vi anländer till dagis bara ett par minuter efter halvtio. Lilla H älskar redan dagis. De är tre små snuttar som ska skolas in, två personal och ett ordinarie barn på plats. Lilla H springer mellan rutschkanan, åk-bilarna (biiiij, biiiij, biiiij), boklådan och det låga tvättstället som är särskilt intressant. Vi har en liten samling och sjunger sånger som han kan (Lilla snigel, Blinka lilla) Han gör små rörelser och mitt stolta modershjärta är nära bristningsgränsen. Sedan är det dags för mamma nummer ett (även kallad Yoga-mum av Sambon. Vi var med i samma föräldragrupp och har blivit goda vänner) att säga hejdå till sin lilla Mimmi och gå och sätta sig i personalrummet en stund. Mimmi blir lite ledsen och jag ser på Lilla H att han blir bekymrad, han får liksom en rynka mellan ögonbrynen. Mimmi återhämtar sig snabbt och sedan är det min tur att gå. Byebye, säger jag och medan jag försvinner i korridoren hör jag hur Lilla H börjar vråla hysteriskt. Det hörs väldigt väl in till personalrummet kan jag säga och efter tio minuter kommer fröken Ida och hämtar mig. Lilla H kastar sig i min famn men efter tjugo sekunder är han nere på golvet och leker igen. "Det går aldrig att gissa sig till vilka barn som kommer tycka det är jobbigt" säger hans fina inskolningsfröken. "Och du är inte så ängslig av dig va?" "Nej, det är jag inte", säger jag. (Du förstår jag har en smart lösning där jag klarar allt med en axelryckning och en ärmuppkavling på dagtid och så lever jag ut mina farhågor om natten istället. Bra va?)
   Nä, allvarligt talat, så är jag inte orolig (peppar, peppar) för det här med dagis. Jag ser att Lilla H trivs där, han tyr sig redan till personalen som också gett ett väldigt bra intryck.
   
4. Kommer hem vid halvtolv. Lilla H lever ut sina känslor idag (bra, du ska inte bli som mor din) och vill inte sitta i sin matstol och äta lunch. Du kan väl avdramatisera det lite? tycker Sambon. Nejnejnej, jag har bara tid för drama. Sedan sover The little drama queen i två timmar och jag kopplar upp mig och försöker jobba. Och det går alltså väldigt långsamt, jag blir stressad och säger till Sambon (som sitter vid sin dator med ett skrivprojekt han HELA tiden vill diskutera - tur att vi inte jobbar hemifrån båda två till vardags) att han måste gå till lekparken när Lilla H vaknar för jag måste jobba. De kommer tillbaka klockan fem, då har jag övergett jobbandet till förmån för att "laga middag". Pyttipanna! (med ägg som Sambon steker, han har det väl ändå i blodet eller?)
   
5. Sedan leker jag med Lilla H, han badar, vi busar, han lägger sig. Klockan är halvåtta och jag jobbar lite till. Klockan halvtio duschar jag och kommer sedan på att jag måste märka Lilla Hs kläder. Samtliga. Nu. Eldar upp mig över att han inte har tillräckligt många "innebyxor" och surfar runt bland lite barnkläder (tips, anyone?). "What are you doing?" säger Sambon där han ligger framför tv:n medan jag springer fram och tillbaka med famnen full av kläder. Sedan hänger mitt martyr-jag upp tvätten också, fast att jag inte borde.
   Går och lägger mig klockan kvart i elva och börjar skriva på en novell. 23:32 over and out.
   

Känner du några fruntimmer?

1. Sara känner jag egentligen bara en, min kusin, även om många Saror passerat revy både i skolan och på jobbet. Margaretor har jag också bara en av, nämligen min moster. Och hon kallas aldrig för Margareta utan "heter" Mega.
   
2. Johanna. Gick i småskolan med en Johanna, på gymnasiet med en annan och var au-pairvän med en tredje. Ett väldigt vackert namn, tycker jag.
   
3. Magdalena heter min syster i andranamn. Superfint, tycker jag men det tyckte vi inte när vi var små. I alla fall inte min syster som vägrade öppna munnen när tandsköterskan kallade henne Magdalena av misstag. Hon och mamma fick knalla hem igen.
   
4. Emma. Finns bara en enda Emma. Min älskade kusin. Jag tänker på dig extra, extra mycket på onsdag. Vi saknar dig så!
5. Kristina. Ser så konstigt ut stavat med K, tycker jag. Min Christina stavar med C och befinner sig just nu i Camilla Läckberg-land innan hon ska tillbaka och jobba efter mammaledigheten.
   

Veckans ABC - E

E - Är för den Emma som nu fått en grav under ett träd tillsammans med killarna och den ofödda bebben. Stenen har inte kommit på plats ännu men skönt ändå med ett ställe tillägnat er. Sov så gott, älskade gumman.
E - Är för den Emma vars fina hus nu fotats, värderats och ska läggas ut på nätet precis som alla andra, vanliga hus. Vilken sorg, vilket slöseri med tre så vackra liv. Jag blir så arg och uppless.
E - Är för den Emma vars mamma fyller år imorgon, på självaste Valborgsmässoafton. En så vacker dag, en sån djävulsk olycka. Emma, lilla Emma, hur kan vi trösta och lindra för dina närmaste? Kan vi alls vara till någon hjälp?
E - Är för den Emma som var hela släktens solstråle. Vi minns dig varje dag, hela tiden och det är bara vackra minnen. Kom och sola med oss igen någon dag!
E - Är för den Emma vars öde drabbar mig närhelst på dagen. När jag kör bil, när jag andas in våren, när jag ser på mitt barn och tänker på dina. När jag håller mig hårt i badkarskanten och svär långa ramsor genom sammanbitna käkar. Det gör ont.

Igår var det begravning

"När vi växte upp lekte livet, vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri.
Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang.
Rågen gungade och gräset växte grönt, hela livet var så skönt."

1. Lilla Lugna Emma. När Emma var liten förvånades alla över att hon var så lugn. Hon satt under köksbordet och pysslade, länge, länge, utan att säga ett knyst.
2. Det tog hon igen med råge när hon blev äldre. Pratglada Emma bubblade och pratade hela tiden, hade alltid något att säga. En gång var hon hemma hos sin mamma och satt och pratade med henne i soffan. Efter en halvtimma kommer hennes lillebror ut från sitt rum. Emma utbrast: Har du suttit där inne så tyst hela tiden jag varit här? Du är ju inte klok.
3. Medan hon pratade gjorde hon tusen andra saker. Driftiga Emma tyckte det var en baggis att skaffa barn och plugga samtidigt, att köpa hus, börja jobba heltid och skola in på dagis samtidigt. Att gräva i trädgården, se efter sin son och virka ett lapptäcke på en och samma förmiddag.
4. Emma tyckte aldrig det var jättelätt i skolan men det var inget hon hakade upp sig på. Ambitiösa Emma gick istället ständigt omkring med sina läxböcker därhemma, slog upp dem framför tv:n, vid matbordet och vid läggdags. Började på högskolan nästan direkt efter gymnasiet och blev mattelärare på kuppen.
5. Vackra Emma blev alltid brun som en pepparkaka, jag minns henne som en riktig sommartjej. Ja, jag minns våran Emma som vacker på alla sätt och vis.
   

Svåra sånger

Stora delar av mitt liv har sången tagit jättestor plats men det gör den tyvärr inte längre. Jag hittar inget forum att sjunga i och, sedan Lilla H kom, heller inte tiden. Men jag är helt förvissad om att jag någon gång i framtiden kommer att sjunga regelbundet igen och att det kommer låta precis som det ska! Allt annat vore bara så sorgligt. Särskilt att inte få sjunga i kör igen. Det är något visst med körsång, det finns en sådan kraft och glädje i en duktig kör, en sådan tillit i att bara vila i varandras röster.
Men det är inte alltid så lätt att sjunga.

1. Jag är sju och vi förstapluttare har bjudit in resten av skolan att lyssna på våra ansträngningar. Vi sjunger en sång som heter Vem tar hand om hösten? och sedan är det min tur. Mamma har virkat en cerise tröja och jag har nya jeans med knappar längst ned. Jag kan sången jättebra, vi har övat mycket. Men jag får en black-out och när introt tonar ut börjar jag på Vem tar hand om hösten? Igen. Det skulle ju vara Var finns alla gröna löv som fanns igår? Resten av höstsoarén tillbringar jag hulkandes på golvet under pianot kramandes vår musiklärares ben.
2. Efter det här nederlaget blev jag ganska stursk och kan inte dra mig till minnes några riktiga nederlag trots att jag sjöng väldigt mycket, både i skolan och med teatergruppen. När jag flyttade till London gick jag med i svenska kyrkans kör där. Den var rätt kass och jag och min kompis M tog inte det hela så allvarligt. Flera gånger i månaden var det dock krav på att man skulle sjunga på gudstjänsten och det tillhörde inte ovanligheterna att vi kom dit utan att ha sovit mer än ett par timmar, fortfarande med sprit- och röklukten svävandes omkring oss. Den kunde inga vinröda kör-kåpor i världen radera.
3. Sedan gick det ett par år när jag inte sjöng så mycket men så frågade min bästa sångarkompis A om jag kunde ställa upp och sjunga med henne på en julfest. Sure, sa jag och så övade vi nån timma innan vi åkte dit. När vi sedan kom in i den överfulla lokalen blev jag så oerhört nervös att min röst skakade genom typ alla sångerna. Stackars A stod mest och smålog! Denna incident har verkligen lärt mig att man inte kan ha en slapp attityd till sjungeriet, är man dåligt förberedd blir framträdandet dåligt - så är det bara!
   
4. A förlät mig dock och bad mig och Sambon att framföra något på hennes bröllop. Hon och M-P älskar låten Hurt (Nine Inch Nails och senare Johnny Cash) men den texten är väl inte klockren på ett bröllop så Sambon skrev om den. Den blev verkligen jättefin men sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka under själva ceremonin. Brudparet själva började snyfta så vad skulle man göra? Tur att Sambon är pro och höll ihop det hela.
5. Nu ska jag sjunga på finfamiljens begravning. Jag går här hemma och nynnar. Vissa dagar tror jag mig om att klara av det, andra vill jag nästan backa ur. Känner ändå ett lugn. Ingen klandrar mig om jag inte orkar, jag ska till och med ha en back up-tjej från kyrkan som står redo att rycka in.
   

Helgens debet och kredit

1. + Jag plockade faktiskt undan klädhögen från klädstången igår.
   - Nu återstår dock en hög med stryktvätt för att jag ska kunna gå in i nästa vecka med gott samvete och kläder på kroppen.
2. + Lilla H och jag ska hänga i trädgården. Han har precis börjat gå och vi ska trampa omkring och samla pinnar och ramla i vattenpölar.
   - Lilla H är förkyld. Igen. Känns som om han bara varit frisk en vecka men kanske är det tre.
3. + Tack vare att jag tränat tre gånger på lika många veckor samt ersatt restaurangluncher med små färdigrätter sitter kläderna lite bättre igen.
   - Idag övertalades jag att följa med på pizzalunch och imorgon ska vi hem till kompisar för mat, vin och snacks.
4. + Vi har haft en del sol den här veckan och kanske vågar man hoppas att den hänger med in i helgen.
   - Fast då syns det ju å andra sidan hur dammigt det är överallt.
5. + Faktiskt har vårsolen fört med sig en känsla av...typ tillförsikt. Två av mina närmaste vänner har fått varsin dotter de senaste veckorna. Ja, sig solens strålar närma och allt blir åter fött.
   -Inuti finns ett hemskt hål. Igår fick jag tidningen med dödsannonsen på posten. Jag visste redan vilka verser som skulle vara med, det hade vi varit med och bestämt i helgen, så jag trodde jag var förberedd. Men under lilla kusinens Mamma och Pappa står namnen på hennes två bröder. Det såg hemskt ut, för det fattas ju ett namn. De var ju en treenighet, precis som jag och mina två syskon.
   

Det finns ingen ro

1. I natt vaknade jag klockan
2. tolv
3. tre
4. fem
5. och slutligen klockan tjugo över sex.

Jag har magsmärtor och jobbiga tankar. I eftermiddag far vi hem, så annorlunda mot förra gången. Då var allt så roligt och Lilla H lekte med sin lilla syssling på köksgolvet hos mormor.

Till minne

1. Igår
2. var
3. en
4. överjävlig
5. dag

Min högt älskade lilla kusin, hennes snälla sambo, deras tvååriga älskling och bebisen i magen. Alla dog de här.

Hur blir livet nu? Ett stort hål i släkten som aldrig kan fyllas, som bara kan sprida sorgsna cirklar omkring sig. Idag och för all framtid.