Nu är jag ute och tjyvar igen

Här kommer ett bonusinlägg eftersom jag missade så många under operationen. Snott direkt från Aftonbladet, handlar om Rapports nyhetsankare Rikard Palms alla felsägningar.

1. Rikard Palm läser ett telegram om att det är minst lika farligt för kvinnor som män att gå på krogen – eftersom de ofta blir ”omkull knull...knuffade” på dansgolvet.
2. I ett annat inslag berättar han om Argentinas ekonomiska kallops, men rättar sig snabbt till kollaps.
3. Efter en jordbävning i Tokyo ringer Rikard Palm upp en hotellreceptionist i Japan. På knackig engelska presenterar han sig som Rikard från Sverige i Stockholm och ber receptionisten berätta om ”the earthcake” (jordkakan).
4. En annan gång försöker sig ett nyhetsankare på en snygg övergång om Vasaloppet, men Rikard Palm har tankarna på annat håll och erkänner att han inte alls hört vad hon sagt.
5. Tre gånger samma morgon misslyckades Rikard Palm att uttala skådespelerskan Penelope Cruz namn korrekt. När han väl prickade rätt sträckte han på ryggen och såg påtagligt nöjd ut. Sedan sa han fel en fjärde gång.

Paolo glänser till

Så här brukar jag inte göra men det här är så briljant på så många nivåer att ni bara måååååste läsa. Saxat direkt från Svenska Dagbladets ledarblogg med mina fem favoritdelar fetade.

I P3 Populär tidigare i dag intervjuades Paolo Roberto i något som kallas Återvinningsintervjun. Allt var trivsamt och trevligt tills Roberto fick frågan "Hur ställer du dig till feminism?"
Då svarade han, minst sagt sanningsenligt. Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om hans bedömning och analys, det roliga är hur programledaren Hanna Fahl liksom tappar koncepten och blir helt perplex när hon konfronteras med en "exotisk" åsikt olik den egna.
Så här lät det:
- Hur ställer du dig till feminism till exempel?
- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.
- Men gud hur menar du då?
- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.
Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.
En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna
- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?
- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.
- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.
- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.
- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?
- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.
- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?
- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.
- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?
- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!
- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska....
- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.
- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen....
- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!
- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.
- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Skjut mig - eller nåt

Jag är trött på hela den här debatten om att vi curlar våra barn för mycket, att vi är så överbeskyddande att de knappt får leka i sandlådan... Jag känner i alla fall ingen som inte låter sina kids leka i klätterställningen eller vad det nu är. (Bla bla för säkra lekplatser ger försiktiga barn bla bla)
Jeez, de flesta kids går väl på dagis och där finns det ingen tid till överbeskyddande så de lär sig nog.
Låt oss föräldrar vara.
Sluta peppra oss med artiklar om hur man bäst monterar bilstolar med millimeterprecision ena sekunden och den här om att vi måste låta barnen skada sig andra sekunden. Vi blir schizofrena, kommer vara tvungna att sjukskriva oss, barnen får gå hemma och dras med föräldrar som blir paranoida och till slut aldrig släpper dem utanför dörren. Eller nåt.

Till artikeln från Aftonbladet fick vi läsare en liten mysig lista (läsare gillar sånt, det är nämligen lätt att ta till sig. Jo jo.)

Fem saker du ska låta ditt barn göra. (Om du vill få psykbryt, reds anmärkning.)

1. Leka med elden

”Genom det lär de sig kontrollera och förstå hur eld fungerar.” Hallå!!! Vad hände med det gamla ordstävet att den som leker med elden kissar på sig om natten.?Den där författaren kanske vill komma hem till alla Sveriges päron och byta lakan?

2. Ge barnen en kniv

”Det är det första kraftfulla universella verktyget de får, men man ska förstås lära dem att skära från kroppen och alltid ha vasst blad. De skär sig ibland, det gjorde jag, men barn har gott läkkött.” Kraftfulla universella... va-fuckin-då? Ja, men herregud, släng åt dem en skalpell medan du ändå är på G. Varför dra gränsen vid en mesig kniv?

3. Kasta spjut

”Det är bra träning av den analytiska och fysiska förmågan.” Spjut!!!??? Vem f-n kastar spjut.?I mitt 33-åriga liv har jag aldrig kastat spjut men inte beror det på att det är så farligt. Snarare på att det känns väldigt...ska vi enas om medeltida? Men jag behöver nog tänka om här. Ska kila förbi Stadium på lunchen imorgon och be att få köpa ett spjut.

4. Plocka isär elektriska apparater, typ en trasig diskmaskin

”Genom att göra det lär sig barnen hur olika delar i saker som finns i deras vardag fungerar.” Men sluta. Bara sluta. No child of mine ska få plocka isär en diskmaskin i min ägo. De kostar ju flera tusen, kommer du hit och reparerar skadorna sedan? Det är inte det att jag inte vill att min son ska veta hur saker som finns i hans vardag fungerar. Mer att jag är snål och hellre ser att han lär sig koka te och vika tvätt.

5. Köra familjens bil

”På ett öppet område på privat mark är det ingen fara. Det utvecklar barnen.” Jaha. Ska bara se vad våra svenska lagar säger om det först.

Mama, don't preach

Nu säger jag upp prenumerationen på Mama, Bonniers "moderna" mamma-magasin. Jag tackade ja till ett erbjudande av tre nummer för ett tag sedan men glömmer hela tiden avbeställa prenumerationen. Men nu skriver jag in det på min to-dolista för morgondagen. Senaste numret (med Mia Skäringer på omslaget) var ett riktigt lågvattenmärke. Hittade absolut ingenting av läsvärde, mest var det massa bilder på kändisar som hånglade. Missförstå mig rätt - jag har inget emot att kolla på hånglande kändisar - men att låtsas att det är redaktionellt material som del i något slags kärlekstema, det är bara så fattigt trist - dålig journalistik.
Sedan förväntar jag mig faktiskt mycket mer av Bonnier när det kommer till korrekturet, vissa texter känns det som om en lat reporter skickat in och sedan har ingen på redaktionen brytt sig om att läsa igenom, strama upp, fixa kommateringen, rätta stavfel... Pinsamt. En sådan artikel var den om Ulf Ekberg, ni vet han från Ace of Base. Det börjar redan i rubriken "Ace of Ulf". Va??? jag är själv rätt usel på rubriksättning men Ace of Ulf? Någon?
Texten (av Anna Björkman som jag brukar tycka är helt ok annars) är sagolikt rörig, känns som om hon gått dit med diktafon, gått hem och skrivit ut allt pladder och sedan skickat in det rakt av. Värre än värst är ändå innehållet i artikeln. VARFÖR ge plats åt en man som känns helt olidligt gammaldags och IQ-befriad i en mammatidning? För att han är rik? Här följer några av godbitarna ur artikeln.

1. Hans fru Johanna är "rivigaste bebismamman i storstan. Hon deklarerar direkt att de aldrig haft barnflicka (förutom mormor)." Ok, hon har tre små barn, en man hon aldrig ser röken av MEN verkar inte ha något jobb mellan mammaledigheterna och har dessutom barnen "på celebert dagis på Östermalm". Så vi ska vara impade för att du INTE har barnflicka trots att dina barn går på dagis?
2. Ulf har en utläggning om varför de valt att ta reda på könet på sina barn. "Pappan har ju ingen relation till barnet, kvinnan har ju ändå haft nio månader att förbereda sig. (...) För en man är det jättesvårt att relatera till sitt barn. Vi har inga hormonella saker som händer i vår kropp. Helt plötsligt är det någon annan som tar tid från mig, jag är inte själv i familjen längre."
3. Som svar på frågan om hur ofta han träffar sina barn. "Jag försöker träffa dem i alla fall varannan vecka. Tre veckor, har jag upptäckt, det är för lång tid nu."
4. "Men viktigast är att ha kvalitet när man väl är hemma med barnen. Kvantiteten tror jag inte är det viktiga. Nu är jag kanske klart mindre med mina barn än de flesta föräldrar, men när jag väl är med barnen kan jag vara med dem ganska mycket."
5. "Viggo, han ringer och frågar var jag är någonstans. 'Pappa, älskar du inte mig? Varför är du borta? Varför är du inte här då?' Det är tufft, klart det är det. Samtidigt som man vänjer sig också ganska fort, de är ganska vana vid att jag ÄR borta hela tiden.

Hittar ni några stavfel i mitt inlägg kan ni skicka det till min redaktionschef, hon tar allt korr.

Familjeonani i sommarsverige

Å vad jag älskar att lära mig nya ord. Läser DN Söndag och nästan studsar av glädje i soffan över att lära mig detta nya, vackra som stavas familjeonani.

"Vi kanske till och med skulle kunna börja se familjeonanin för vad den verkligen är: en uppvisning som döljer en svindlande avgrund. En manifestation som ockuperar din hjärna, dränerar dig på energi och håller dig fullt sysselsatt så att du aldrig hinner se det som pågår utanför din egen bostadsrätt."

Fem exempel på familjeonani enligt DN:

1. Inredningstrenden. Guilty. Alla som följer bloggen vet att vi köpte renoveringsobjekt som sakta men säkert omvandlas till "lagom blandning av gammalt och nytt". Puttinutt!
   
2. Bostadsmarknaden. Försäljningen av allmännyttan etc. Gulity. Ja, som sagt, vi äger ju. Gjorde dessutom god affär då Sambon sålde gamla lägenheten. Har dessutom funderingar på att sälja detta när det är klart för att köpa nytt objekt och tjäna lite slantar emellan.
   
3. Bröllop. Som miljardindustri. La ner mina egna drömmar efter ett inställt bröllop år 2000. Nuförtiden hinner jag inte lobba för ett nytt men jädrar vad jag önskar att mina vänner ska gifta sig så jag får a) gå på möhippa och fixa med roliga lekar b) köpa ny klänning c) planera present d) äta god mat i fin miljö e) lyssna på sentimentala tal f) festa barnfritt med kompisar
   
4. Politiska reformer som till exempel vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster. Gulity by association. Har räknat på det men, nej, någon måtta får det väl ändå vara.
   
5. Användandet av begreppet "livspussel" - döljer att det egentligen handlar om strukturella problem med jämställdheten. Not guilty. Fattar faktiskt inte riktigt den där meningen "...strukturella problem." Kanske borde jag läsa artiklen en gång till, men nej, det hinner jag inte. Har fullt upp med att planera inköp av krukor och växter till altanen, laga lunch till oss tre, packa Lilla H:s väska inför eftermiddagens utflykt... Tjingeling!
   

Långt ner i halsen I

Det är väl inget nytt och visst sparkar man upp öppna dörrar när man gnäller på media. Allt är medias fel. Eller? Jag jobbade som journalist i fem år innan jag hoppade över till informatörssidan, men det var mestadels på en väldigt "snäll" tidning. Aldrig har jag behövt känna olust inför ett jobbuppdrag, aldrig behövt ringa upp någon som förlorat en anhörig för att fråga hur det känns. Men även morgontidningarna börjar bli alltmer närgångna, fast på ett mer respekterat sätt.

1. Var inne på aftonbladet.se för en stund sedan. Toppnyheten är det fruktansvärda skalvet i Kina och det illustreras av en ung flicka som försöker kravla sig upp ur rasmassorna. Det är en jättebra bild, tagen av anrika nyhetsbyrån Reuters. Jag tittar på den länge. Om ett liknande skalv skulle inträffa i Sverige skulle en likadan bild aldrig kunnat publiceras, det hade klassats som alldeles för närgånget att visa en människa i en sådan utsatt situation.
   
   
2. Den enskilda människan skall sättas främst, många privatpersoner har svårt att förstå vilken genomslagskraft media har. Därför har man som journalist eller fotograf ett ansvar att informera och hellre avstå från scoopet än att utsätta människor för något de inte klarar av. Det här är ju en oerhört svår fråga. Kanske kommer ni ihåg ett fall från ett par år sedan då en 13-årig flicka som våldtagits fick "tala ut" med namn och bild i Aftonbladet. Här kan ni läsa en diskussion kring den publiceringen. Den här flickan ville tala ut, hennes familj tyckte det var en bra idé. Ska man då som tidning sätta sig på sina höga hästar och säga nej? Jag tycker nog det. Den här tjejen kan aldrig ångra att hon ställde upp. Gjort är gjort.
   
   
3. Sedan har vi det här med Englas begravning. Var det rätt eller fel att sända den i TV? Jag såg den inte, men har läst mig till att den var "ljus och fin". Återigen var det familjen som så gärna ville att begravningen skulle sändas och familjemedlemmarna blev väldigt upprörda när diverse mediamännsikor antydde att det var ett förkastligt beslut av SVT. Jag respekterar familjens önskan, Engla ville tydligen bli en stjärna (säg den lilla tjej som inte vill bli det?) och nu fick hon bli det. Eller? Är det viktigt och riktigt att en sådan tragisk händelse förvandlas till allmän egendom? Vad vinner samhället i längden på att människor tänder ett stearinljus i fönstret under en viss kväll? Jag känner så här, det är lätt att sörja och reagera men mycket svårare att agera. Om vi alla som lusläst artiklarna, om alla som tittade på begravningen enades runt en kraft. Gav varandra mod och civilkurage att ta tag i de missförhållanden som pågår mitt ibland oss, varje dag. Då tror jag på Engla som en ljusbärare. Tyvärr tror jag att hon förblir den lilla flickan med det tragiska ödet.
   
   
4. Nu blandar jag hej vilt, men vad f-n är det här? Femmans nya serie "Sanningens ögonblick" tar verkligen hem priset för osmaklig tv-idé. Började nästan grina när jag läste artikeln. Och excuse me, men jag tycker Pontus Gårdinger är en mediahora som ställer upp på sån skit. Det säger jag utan att ha sett programmet och med Aftonbladet som enda källa. Och tänk - det står jag för!
   
   
5. Så läser jag en annan artikel i Aftonbladet. Den handlar om misären i Burma, där människor dör som flugor just nu. Hjälpen når inte fram och hur förmätet vore det då inte att sitta och klappa sig på sin moraliska mage och skrocka högtravande om pressetik. Här behövs hela världens blickar vändas mot denna sjuka diktatur som vägrar släppa in hjälparbetare.
   En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Tyvärr tror jag att det var sannare förr, nu är vi så matade med misärbilder att vi inte förmår ta in mer. Så läs detta citat från en av Röda korsets hjälparbetare på plats i Burma:

”Undersökningsteamet kommer hem från deltat. Har massor av bilder. Tårarna får rinna fritt. Döda barn med krossade huvuden. En mor som ligger död med fem barn. Två små flickor som ligger döda i toppen av en palm. Hård knut i magen. Bilderna är för starka. Blir aldrig offentliggjorda. Men det är därför vi är här, och måste vara här”.

Är det mig det är fel på?

Kan inte bestämma mig för om jag tycker de här bilderna är roliga eller ej. Innerst inne tycker jag det. Lite längre ut inser jag att de nog inte är så coola om man vet vad som är hot or not i reklamsvängen. Är jag lite efter om jag lägger ut dom på min blogg? Well, here goes. Jag är varken cool eller reklamare, jag är en 33-årig, småkäck morsa, FFS.

Linda Bengtzing - orka!!!!!

"Mäh! Sluta och sitt där och klappa dig för hjärtat med dina fula, röda handskar din j-la mes" skriker mim syster. Och jag håller med. Linda B går mig på nerverna and here's why.

1. Se mig, hör mig, rör mig, STÖR mig, hur svårt kan det va? L.B har figurerat i olika sammanhang på flera bloggar jag läser och det är inte direkt smickrande läsning. Läs texten hos Ke.Li och ni får en personanalys i form av en schlagertext.
2. För det är väl så hon är eller? L.B verkar sorgligt desperat. "Jag har inte hånglat på ett halvår", "Jag vill att alla ska veta hur det egentligen var" (om "förhållandet" med Magnus Hedman) "Fredrik var mitt första hångel" (syftande på Fredrik Wikingsson som avböjde att kommentera). All publicitet är inte god publicitet, det är en lögn hennes agent borde känna till.
3. Hennes kläder. Hon ser alltid sjövild och typiskt efter ut. Vad var det egentligen hon hade på sig i Mello? Lack och skotskkrutigt. Känns häftigt på en fjortis från...nej, ingenstans.
4. Hennes frisyr. Den är faktiskt SNYGG och jag vägrar gå till frissan och fönedra mig så pass att jag ber om en L.B-frilla. Förra gången ville jag se ut som Victoria Beckham och det lyckades jag (kanske) få att låta lite ironiskt men det kommer inte funka en gång till.
   
5. Varför dissar jag en fellow SYSTER på det här viset? Att jag orkar reta upp mig på en harmlös schlagerbrutta, normalt sett är jag ju Britney's och Christina's skyddshelgon. Vad säger det om mig att jag orkar störa mig på stackars Linda Bengtzing?
   

Skoldagar

Min mamma kom hit igår och ville se på Klass 9A på SVT. Det gick tyvärr inte eftersom jag fanatiskt glor på det här varje kväll mån-tors. Lite motsträvigt visade jag dock min goda vilja och lät henne se de första tio minutrarna. Man vill ju visa sig från sin generösaste sida när hon tar ledigt från jobbet i två dagar för att ta hand om min son! Tyvärr räckte de tio minutrarna för att mina värsta farhågor skulle besannas: Jag har missat flera avsnitt av ett toppenprogram för att jag av nostalgiska skäl har fastnat i en serie jag redan sett. I Klass 9a visade de en scen där matteläraren Stavros får ett litet utbrott på eleverna och pratar om hur tråkigt det är att ge så mycket av sig själv för att man vill att eleverna ska må bra och att de sedan bara bajsar på dina ansträngningar. (Obs! Mitt ordval). Och sen, när lektionen var slut, så kramade han alla elever innan de lämnade klassrummet. Aaaah! Jag får ont i hjärtat av sånt.
Läsåret 2005-2006 arbetade jag som ämneslärare i journalistik och grafisk formgivning på en gymnasieskola där jag dessutom var klassföreståndare för en trea. Jag vet att i mitt förra liv var jag lärare och i mitt nästa ska jag bli det igen, om de bara höjer lönerna lite. Det finns massor att sakna från det året!

1. Att få lära ut! Att så små frön av intresse som sedan kan leda till en livslång passion hos elever - det är få förunnat att få göra det på arbetstid.
2. Att rätta prov. Jo, jag gillar det systematiska med att gå igenom en fråga i taget och jämföra svaren med varandra så att det blir riktigt rättvist. Och sedan får man föra in resultatet i ett redigt excelark och sedan får man gå med tjocka luntan och möta elevernas (vissas) förväntan.
3. Att göra skillnad! Nu skryter jag lite men bland mina elever var det en grupp som gick ner till rektorn och lämnade in en skrivelse där de skrev att jag verkligen lärt dem skriva och att de ville att jag skulle få stanna. Vilken ära!
4. Att hålla utvecklingssamtal. "Hur tycker du det går? Hur trivs du i klassen? Är det något du vill förändra?" Alltså, man får betalt för att sitta och ha värsta trevliga djupdiskussionerna med roliga tonåringar. Och sedan få förtroenden. Från 18-åriga killar som inte trivs hemma, som man blir bollplank åt, som man rycker lite extra i, pushar lite snällare. Det tycker jag är högre än högst!
5. Att hänga i lärarrummet. Gratis kaffe och frukt såklart, men också lite lagom mysig manchesterstämning. "Ojdå, är klockan redan två? Då måste jag gå till dagens sista lektion som slutar klockan tre innan jag kan gå hem..."
   

Fem saker jag INTE saknar med att vara journalist på en av de stora dagstidningarna

1. Man har större kontroll över sin tid. Slipper äta lunch på sunkiga vägkrogar med tråkiga fotografer eller proppa i sig en macka framför datorn vid fyrasnåret. Man kan dessutom gå hem i tid de flesta dagar.
   
   
2. Man slipper ”polisringningarna”. Reportern: Ja, hejsan. Det här var så och så från Morgonposten, jag tänkte bara höra om det har kommit in nåt. Sur vakthavande: Nä. Reportern: Ingenting alls? Har det varit helt lugnt hela kvällen? Sur vakthavande: Ja. PAUS Reportern: Inte minsta lilla har hänt alltså? Sur vakthavande: Nja… det var ju det där mordet...
   
   
3. Man slipper se sina artiklar sönderredigerade och dåligt rubriksatta av kassa, oengagerade redigerare (de som gör layouten).
   
   
4. Man slipper hela LAS-cirkusen. (Förklaring: Lagen om anställningsskydd missbrukas å det grövsta i mediebranschen.)
   
   
5. Man behöver inte ha en professionell ton mot indignerade läsare som ringer och mailar med åsikter om det mesta: Ett axplock. Varför skriver du så mycket positivt om homosexuella? Varför hyllar du ungdomarna som hänger i parken? Dom är bara drägg. Varför är det så konstiga kort till artiklarna? Du vet väl att ensamstående mammor får skylla sig själva, det är inget synd om dom. Du ska inte skriva om invandrare, din negerälskare. And the list goes on and on.

Att jämföra med det här inlägget.

Kalla fötter värmer kalla kvällar

I dag är det söndag och det är väl okej, men tacka vet jag måndag- torsdag! Jo, det är sant! Sedan några veckor repriserar TV4 Guld nämligen en av mina absoluta favoritserier genom tiderna, Kalla fötter. Cold feet visades på engelsk TV under några år runt millenieskiftet i sammanlagt 32 avsnitt och har ni inte sett den så har ni en absolute treat in store för en regnig semestervecka eller liknande. Om man bortser från det miserabla slutet så är den på många sätt perfekt. Att se om den nu känns härligt mysnostalgiskt.  

1. Jag mötte Robert Bathurst (som spelar David, trebarns-pappan som är gift med Karen) på en gata i Londons East End något år efter att serien slutat sändas. Han var inbegripen i en diskussion och verkade så himla annorlunda jämfört med sin rollkaraktär, så mycket vuxnare än den barnslige David som trots det är en av mina favoritkaraktärer i serien. He's just so charmingly useless!
2. Ben Miles (som spelar dotcom-miljonären som har en romans med Jenny i andra serien och som senare synts i massor av roller, bl a som Patrick i Coupling) försökte sno Sambons flickvän när de gick i gymnasiet. Jag har aldrig riktigt lyckats få klarhet i om han lyckades men Sambon har alltid ett visst mått av sarkasm i rösten när Ben syns i rutan.
3. Nannyn Ramona har en tjock spansk brytning i serien men är född och uppvuxen i England, jag blev superförvånad när jag hörde henne i en intervju. Lika förvånad blev jag när jag fick reda på att Fay Ripley, som spelar Jenny, är från London och att hennes obetalbara Northern accent bara är pålagd.
4. Jag har aldrig riktigt "kunnat med" Rachel, som har den största kvinnliga rollen. Hon är liksom lite för präktig för min smak. Tydligen kände artikelförfattarna samma sak eftersom de låter henne dö i en bilolycka i sista avsnittet.
5. När serien började sändas fick den rätt kass kritik men efter någon säsong tog det sig och serien blev en av de populäraste engelska serierna någonsin, både bland publik och kriktiker. Manusförfattarna har "erkänt" att de hämtat inspiration från This Life (Livet kan börja), en ännu bättre serie som visades i slutet av nittiotalet. Googlade lite på den och fick veta att det filmats ett re-union 80-minuters avsnitt år 2006, This Life + 10. Nu vet jag verkligen vad jag ska köpa till mig själv i fölsedaspresent!!

Piece of Britney

Det finns något som kallas Etiska regler för press, radio och TV som ska fungera som ett slags förhållningssätt för att journalister ska kunna åtnjuta allmänhetens förtroende. Där kan man tydligt läsa under rubriken Respektera den personliga integriteten: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
Den senaste tiden mår jag tyvärr allt som ofast illa när jag läser om Britney Spears. Så länge artiklarna handlade om att hon visade snippan eller hånglade upp Madonna kändes det oförargligt, som "vanligt" kändisskvaller. Men nu... Britney förlorar vårdnaden om barnen, Britney omyndigförklarad, Britney tvångsvårdas. All vett och sans har flugit bort i rapporteringen om denna lilla människa. Idag kör jag min egen Britney-rapportering, den skulle hon nog gilla bättre.

1. När Britney och Justin Timberlake var ett par gick de på gala klädda i matchande evening wear á la denim. Hon i hellång balklänning och han i kostym i typ STENTVÄTTAT JEANSTYG. Sånt skojar man inte bort bara så där!
2. I Britneys brottarhit Toxic finns det ett ställe som sopar mattan med de flesta andra moderna danshits: Det är de fyra snabba beatsen i refrängen efter frasen ”With a taste of your lips I'm on a ride DAM DAM DAM DAM, your toxic tongue slipping under mine etc” Där satt den.
3. 1998 satt jag i en soffa i en loftvåning i London och försökte imponera på min nya pojkvän när videon till Britneys första hit Hit me baby one more time visades på TV. Den tjejen kommer att bli hur stor som helst, sa jag. Varför tror du det, frågade min pojkvän. Need I say more? Moi = den stora talangscouten.
4. Hur många kan stoltsera med att Paris Hilton inte längre vill umgås med en för att det förstör hennes image? Britney. Eller var det tvärtom?
5. Hur coolt som helst att ge ett finger åt alla sunkiga nöjesjournalister och paparazzon som gottat sig åt hennes tragiska privatliv med senaste hiten Piece of me. I like. Läs texten här.

Varför läste jag den här skiten?

1. http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article1521336.ab Dr Phil hyllar mamma Spears
2. http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article1617321.ab En stjärna från en tv-serie jag aldrig följt talar ut.
3. http://www.newsoftheworld.co.uk/0601_kerry_drunken_slapper.shtml En engelsk kändis blir baktalad av svärmor. Hela den här söndagsblaskan är förkastlig, ändå läser jag den nästan varje vecka.
4. http://www.newsoftheworld.co.uk/2001_hero_pilot_romp.shtml Samma blaska, samma förspillda tid...
5. http://www.expressen.se/noje/1.1001605/guy-ritchie-alskar-madonnas-nya-skiva Den här ångrar jag i och för sig inte att jag läste. Den är så oerhört fullmatad med intressanta fakta!

Dagens eko - en trafikfara

1. Furtenbach



2. Ridderstolpe



3. Arenander



4. Svenonius



5. Odermalm

Vad är det här då? Ett utdrag ur adelskalendern månne? Nej, några efternamn hämtade från Sveriges Radios Ekot-redaktion. Jag gillar vanligtvis Ekot och P1 men på hemvägen idag hade de lagt en polissirén som ljudeffekt på ett nyhetsinslag vilket medförde att jag nästan körde av vägen eftersom jag trodde att det var på riktigt, utanför min bilruta. Farligt! Jag lyssnar ju på P1 för att jag vill slippa ljudeffekter, sätter jag på P1 vill jag inte ha massa R 'n B och jag vill verkligen inte ha några pålagda polissiréner. Bara därför får Ekot stå som exempel på hur dåligt integrerade invandrare är på våra svenska nyhetsredaktioner.

Alla redaktioner med självaktning försöker göra något åt det här problemet, det är ju pinsamt att det bara är Sjöbergs och Svenssons som skriver. Detta måste de ändra, annars förlorar de snart varenda invandrar-läsare till Metro. Och nog försöker de, men det är inte alltid det går så bra. Följande hände nyligen på min gamla arbetsplats, den stora morgontidningen.
En tjej med utländskt för- och efternamn får fast anställning. Det händer typ en gång var sjunde ljusår att någon får fast så min tidigare kollega frågar sin chef varför just den tjejen fått fast. Jo, men du vet, med hennes bakgrund...nu får vi tillgång till ett helt annat kontaktnät. Jaha, säger min tidigare kollega. Det är konstigt för hon är ju född i Sverige. Vi gick på samma skola och umgicks i samma gäng.

Man tänker så rätt men det kan bli så fel. Eller är det kanske bara ett fall av "surt sa räven..."?

Jag gillar mitt nya jobb, men...

...det finns ändå en del jag saknar från jobbet som journalist på en av de stora dagstidningarna.

1. Känslan av att folk verkligen lyssnar när man ringer och säger sitt ärende. Och ringer tillbaka när man lämnar meddelande.
2. Glädjen över att få se sitt namn i tryck. Visst mattas den med åren men den finns ändå där.
3. Att få jobba på en arbetsplats där man faktiskt producerar något varje dag. Och inte vad som helst utan en DAGSTIDNING.
4. När intervjupersonen säger något så klockrent att man med en gång vet att det kommer bära hela artikeln.
5. När man stångats med en text ett bra tag och så helt plötsligt bara LYFTER den och skriver sig självt.

My kind of kul

Idag tog det två timmar (2 t-i-m-m-a-r) att åka till jobbet mot vanliga 35 minuter. Olyckor på alla håll och kanter i stan skapade värsta kaoset. Suck! När jag kom fram var dessutom alla våra parkeringsplatser tagna och jag fick ställa mig på betalparkeringen. #%&/¤=)/%=!!!

MEN på hemvägen var allt mycket smidigare och soligare. Jag lyssnade på Mammas nya kille i PR. Brukar inte gilla det programmet men idag skrattade jag högt åt flera inslag. Thunder hade en rolig grej men roligast var Patriks lista. Den såg ut ungefär så här i förkortad version:

Människor jag önskar vore mina ex

5 Pernilla Skifs. För då hade hon varit ihop med mig innan hon träffade Björn och då hade de pratat om mig.

4 Jovan Radomir. För jag vill ha det på mitt CV, att jag varit tillsammans med killen med världens näst snyggaste solariesolbränna.

3 Lucy Ewing. Vi hade för mycket gemensamt, helt enkelt. Båda blonda och pigga.

2 Björn Skifs. Jo, men bara för att schweina till listan lite!

1 Anna-Lotta Larsson. Det vi aldrig hade ihop var magiskt, trolskt.