Sliding doors

Vem bestämmer i mitt liv? Jag vill oftast tro att det är jag även om jag ibland vill skylla på ödet. Tanken om att allt som sker har en mening tilltalar mig, till exempel att jag bröt benet och, visst, det var ju otur och det är jobbigt och ont gjorde det också MEN på en del plan har det faktiskt inneburit något positivt. Och då pratar jag inte bara om att jag får åka taxi till jobbet. Jag jobbar hemma en del dagar och får därför lite efterlängtad hemmatid med mina killar till exempel.
Men så tänker jag på olyckan och vet att det finns ingen som helst mening med den, den är bara skit och skräp. Så den teorin håller inte.
Vad jag vet är att jag i mångt och mycket är en känslomänniska. Känns det bra, ja, då blir det bra är min filosofi. På väg hem idag funderade jag på de där vägvalen i livet och hur livet kunde sett ut om jag valt att spela ut korten lite annorlunda.

Jag skulle fortfarande vara jag. En 33-åring med blåa ögon, två syskon och en uppväxt i småstaden. Men hur skulle mitt liv sett ut om jag...

1. ...bott kvar i småstaden? Jag flyttade till London nästan genast efter studenten, att bo kvar fanns inte på kartan. Nu har jag inget emot småstaden. Men tänk om jag kärat ner mig i nån kille på hemmaplan som nödvändigtvis ville bo kvar? Då hade jag nog jobbat med nåt inom utbildning, tror jag. Jag hade definitivt bott i hus och hade förmodligen lagt massa tid på inredning och på att ordna mysiga middagar (jag inbillar mig att man har mer tid över i småstaden). Jag hade haft minst två barn och umgåtts mycket med min släkt.
   Tycker det låter som ett jättetrevligt liv. Problemet är att jag alltid, alltid hade undrat hur mitt liv skulle ha blivit om jag tordats flytta iväg.
2. ...fullföljt mina skådespelardrömmar? När jag var yngre älskade jag att spela teater. Under flera år var det en av de allra viktigaste delarna i mitt liv. Jag var nog ganska duktig på ett amatörmässigt vis. Jag talade tydligt och lärde mig mina repliker snabbt. Efter gymnasiet ville jag gå en teaterfolkhögskola men jag kom inte in. Så... då gav jag upp. Än idag har jag svårt att fatta det. Tänk om jag hade ansträngt mig lite mer? Ja, då hade jag nog kommit in på nån utbildning, flummat runt några år, kanske jobbat på nån liten fri teatersscen och varit fattig och missförstådd. Kanske bäst som skedde?
3. ...fortsatt vara ihop med mitt ex? Han är också engelsman och vi hängde ihop i tre år innan jag träffade Sambon. Idag är han advokat och bor med sambo och nyfödd dotter i Southend on Sea, en håla på engelska sydkusten. Då hade jag fått göra min utbildning i England och inte träffat alla mina fantastiska vänner på Journalisthögskolan, det har jag väldigt svårt att tänka mig. Det livet känns litet på något sätt. Och förresten passade vi aldrig ihop.
4. ...inte flyttat hem med Sambon till Sverige för snart fem år sedan? Då hade vi nog inte bott kvar i London utan flyttat söderut, kanske till Brighton. Sambon hade nog varit kvar i musikeryrket och jag hade jobbat med PR och lagt alldeles fö mycket pengar på Topshop och onödiga hårprodukter. Jag hade gillat livet till stor del, men jag hade saknat mina svenska vänner och min familj något helt enormt.
5. ...inte stått på mig i barnafrågan? Ja, då hade vi inte blivit föräldrar till Lilla H och jag hade - trots fin man, vackert hus och bra jobb - känt mig tom. Lilla H är mitt silver och mitt guld. Och eftersom alla mina val burit mig fram till honom så vet jag att jag valde rätt. Ibland, men bara ibland, är livet enkelt.