Kroppen och graviditeten

Ni som är lite känsliga kan sluta läsa NU. Bilden ovan är hämtad från Allt om barn och visar en 17-årig tjej två veckor efter förlossning. Min första reaktion var "Men guuuud!" För det är ju inte snyggt och jag skulle typ brutit ihop om jag varit 17 och såg ut så. När jag var 17 var det fortfarande jätteviktigt vad andra tyckte om en. Även fast man säkert var en söt liten snärta så kändes det ju inte så då. När jag själv var gravid var jag så inne i hela mamma-biten att jag tänkte att det absolut inte spelade någon roll om jag fick bristningar, la på mig rejält med kilon etc. Men man återgår ju till sitt vanliga liv så småningom och då är det skönt att ha tillbaka sin gamla kropp.

1. När jag blev gravid tog jag magbilder nästan varje vecka och skickade runt till mina vänner. Nu kan jag undra varför jag gjorde det. En gravidmage är ju en gravidmage är ju en gravidmage. Eller? Självklart handlar det ju om att jag var så infernaliskt stolt över att just JAG var gravid och att jag ville visa hela världen att det växte ett liv i lilla mig. En av de senare bilderna skickade jag till flera kompisar, inklusive killkompisar fast att den egentligen är rätt avslöjande. Jag har typ BH och trosor och en gigantisk mage. Skulle ju aldrig drömma om att skicka bikinibilder på mig själv till folk och fä.
2. Jag vet inte hur andra känner, men jag kände mig så avkönad som gravid. Jag var bara "ett bo" för bebisen att växa i helt enkelt, jag hade inte en tanke på att folk kunde uppfatta det som lite in your face att få supermagar uppkörda i fejan. Det kanske de inte gjorde heller, vad vet jag.
   En annan orsak till de där magbilderna jag tog var att jag på något sätt var övertygad om att jag aldrig skulle bli mig lik igen, kroppsligt. Att jag på något sätt dokumenterade en unik metamorfos.
   Satt och läste löpsedlar om Posh som hade platt mage redan fyra veckor efter att Cruz föddes och om hur alla andra kändisar späkte sig för att komma i sina gamla skinny jeans och att det var farligt för barnen. Sånt där ytligt, skiter väl jag i, tänkte jag. Jag ska bara vara, flyta ut, må bra, amma...
3. Sedan har vi det där med brösten. Jag närde en dröm om att jag äntligen skulle få uppleva hur det var att ha en riktig, gungande byst. Tjena. Jag gick från A/B-kupa till normal B-kupa. WOW! Inte. De var stora i en vecka efter förlossningen men då gjorde de å andra sidan så ont att jag knappt kom ihåg vad jag hette.
4. Och så själva förlossningen då. Hur skulle den påverka en? Faktum är att jag knappt tänkt tanken innan jag låg där och kände hur jag sprack. Utan annan bedövning än lustgas. "Hur många stygn sydde ni? Det vill vi helst inte berätta." Jag räknade till 12 efteråt.
   
5. Men så idag, knappt två år senare, är allt som vanligt igen. Och jag tittar runt omkring mig och i stort sett alla mina mammakompisar ser ut precis som de gjorde innan graviditeten. En del är till och med smalare. Och inte beror det på att vi tränat utan på att vi stressat runt som gnuer hela dagarna.
   Brösten har återgått till sin normala form, trots amning (fast känns liksom lite tommare) och sprickan därnere har jag aldrig märkt av. "Det syns att du fött barn, men det ser väldigt fint ut," sa barnmorskan på återbesöket. Tackar som frågar!