Snuten kommer!

1. I förmiddags när vi satt på altanen (var annars?) och njöt av en morgonbris under äppelträdet kom den där j-la schäferhunden springandes igen. Vi har sett den några gånger de senaste dagarna men då har den hållt till ute på fältet på behörigt avstånd från oss. Men nu skuttade den glatt ner till vår tomtgräns och pös sedan vidare (vi har inget staket). Då ringde jag polisen som, lo and behold, faktiskt fanns på plats någon halvtimma senare. Och det hade jag inte ens bett om. I samma stund som polisbilen kommer nedglidande på vår lilla grusväg - jag svär, det har aldrig någonsin ever åkt en polisbil på de gruskornen - ja, i samma stund stod jag och pratade lite med vår snälle granne, Lord Alf, som faktiskt hade en idé om vems hunden kunde vara. Så polisen åkte dit och kom sedan tillbaka och berättade att det var deras hund och att de hade kört den gamla vanliga hundägarramsan "Han är så snäll så, han går inte nära människor etc". Well, life's a bitch, quite literally for some. Någon som tycker att jag överreagerar? Tja, det får jag bjuda på. Jag gillar nämligen inte hundar någevidare. Jag gillar nämligen inte alls schäferhundar. Jag har en son på 17 månader som jag gärna vill kunna släppa ned i trädgården. Dessutom: hundar får inte släppas lösa utan måste hållas kopplade under tiden 1 mars - 20 augusti.
   
2. Nu är det ju inte jätteofta jag ringer snuten. Sist jag gjorde det bodde jag och syrran i ett sunkigt rivningskontrakt när jag en morgon hörde hur den totalt hjärnbefriade grannen började puckla på sin unga hustru. De två små barnen stod i trappuppgången och grät. Då vann ilskan över rädslan och jag gick ut i bara morgonrocken, skrek de värsta ord jag kunde komma på och drog in kvinnan och barnen till mig. Jag ringde polisen och vi grät alla fyra tills de kom. Hu!
3. Annars är det väl oftare så att andra har bussat polisen på mig... Jag minns en mopedfärd med en galen man och hans tokiga hund som jagade oss med bil runt halva barndomsstaden. Efter en stund fick han sällskap av en polisbil men till slut lyckades vi villa bort dem. (Hur gick det till när polisen dök upp förresten? Hade den galne pensionären en mobil i bilen? 1989? Nä, det tror jag inte.) Varför blev vi jagade? Vi satt tre personer på moppen.
4. Något år senare stod vi, det coola gänget, och rökte körsbärstobak i parken när den blågulvita volvon gled upp bredvid oss. "Vad är det ni står och röker?" Då var jag nära på att kissa ner mig av skräck. Det var ju bara körsbärstobak men tänk att de verkligen trodde att det var hasch...
5. I samma veva ringde vår granne till snuten när jag hade fest hemma. Mamma och pappa var bortresta en vecka och jag fick vara hemma själv för de litade på mig. Och visst, jag hade fest, men inte var det så farligt och förresten var det bara en förfest. Men Herr tokig granne ringde såklart polisen. Polisen tyckte nog inte heller att det var så farligt för de brydde sig aldrig om att åka ut. Men när jag kom hem klockan tre på natten möttes jag av Herr tokig granne och hans prudentliga dotter som trängde sig in i hallen och ville förhöra sig om vad som inträffat på "festen". (Den prudentliga dottern hade anteckningsblock med sig). När jag berättade för mamma vad som hänt blev hon så förbannad att hon inte hälsade på Herr tokig granne på ett år. Min pappa fortsatte dock att hälsa. Det finns ju gränser för hur man kan bete sig i Svensson-land.