skip to main |
skip to sidebar
Det handlar om klass
- Läser en artikel i GP om att massor av pianon bortskänkes på Blocket. Det är ingen som vill ha dem då de inte längre utstrålar bildning och medelklass med ambitioner. Själva har vi ett superproffsigt elpiano men det är så j-la fult att det står gömt i sovrummet. Men ett riktigt piano skulle få pride of place i vårt hem... Ja, så ute är vi alltså.
Det står i och för sig i artikeln att för de som verkligen kan spela anses det fortfarande ok att ha ett framme. Jag kan spela tre låtar, Sambon spelar ok och Lilla H kommer bli världsbäst. Ska nog ringa på nån av de där annonserna. - Det här med klass, det är så fruktansvärt intressant, det har jag alltid tyckt. Och har man som jag dessutom bott många år i England har man kunnat bedriva avancerade självstudier. Som europé i England förbryllar man engelsmännen (som för övrigt inte kallar sig européer, de är ju kort och gott engelsmän). Eftersom de inte kan placera in en i ett fack med hjälp av födelseort, dialekt eller yrke (jag pluggade, var au-pair etc) så tvingas de fråga vad ens föräldrar jobbar med. Jo, det är sant. Det har nog bara väldigt nära vänner i Sverige frågat mig.
- Redan som mycket liten var jag väl medveten om klass, vad som ansågs fint och inte fint. Jag visste att det inte ansågs fint att ha en mintgrön skinnsoffa, som en klasskamrat hade hemma, även om jag tyckte att det var fint.
- Detta var inget mina föräldrar tutade i mig på något sätt, jag kommer inte från någon sådan bakgrund, det var bara något som intresserade mig. Nyanserna mellan hur klasskamraternas föräldrar hade det hemma i vår lilla stad. De som hade afrikansk konst på väggarna i vardagsrummet eller kallade filtar för plädar hade föräldrar som var bibliotekarier eller lärare, de med pastellfärgade skinnsoffor och som var först med videobandspelare jobbade inom hemtjänsten eller körde lastbil.
- Just inredning är ju en så toksäker klassmarkör. Jag älskar att vara ute och promenera och titta in i folks trädgårdar och hus. På småställen som vår by blandas ju både arbetarklass och medelklass på samma gata. Säkraste klassmarkören i adventstid: Ju fler stakar, stjärnor, kransar det pyntats med - desto mer arbetarklass.
En kompis vars båda föräldrar är professorer har inga stakar alls, istället har hon amaryllisar för flera hundra kronor.
Än jag då? Jag har ett par, tre stakar men vill ha många, många fler.
5 kommentarer:
Jättebra inlägg, tycker också att klassfrågor är mkt mkt intressanta, har också tänkt på hur öppet engelsmännen kan diskutera det!
En annan supertydlig markör: de namn vi ger våra barn.
Tack AK!
Ja, herregud, det här med namn. Vilken can of worms som döljer sig där. Själv ramlar vi ju rakt in i ett väldigt stabilt fack med föräldrar som väljer gamla svenska namn till sina barn. Den prudentliga medelklassen. Sedan att min morfar hette just Holger och att det för Sambon såklart känns väldigt germanskt och originellt ger det kanske en extra dimension.
Om jag får en liten kille til någon gång har jag i dagran betsämt att han ska heta Dorian. Visst är det fint? Florian gillar jag också, men där blir Kraftwerk-kopplingen för stark... Ja, det räcker liksom inte med att namn är fint nuförtiden.
Det stod om att muséer och klassfrågan i dagens GP, väl tajmat med dina inlägg!
Marie: Ja, jag såg det. Jag har inte opererat bort chippet i hjärnan sedan jag var anställd där, de kan uppenbarligen fortfarande läsa min tankar :)
Oj! Det sitter väl någon och läser din blogg innan tidningen går i tryck:)
Skicka en kommentar