- 02:00 Lilla H vaknar och är superledsen. Sambon går in till honom och pratar, klappar, vyssjar med mild röst. Men det hjälper inte. Lilla H har fattat att nåt inte är som det ska med mig. Han ropar "mamma, mamma" och vägrar somna om. Till slut orkar inte mitt mammahjärta längre, han får komma in mellan oss, borrar in sig så djupt han kan i min armhåla och somnar. I sömnen sparkar han vilt mot Sambons rygg och mitt gipsade ben.
- 02:00, 05:00 En variant av smärtstillande jag tar måste ta mig f-n vara vätskedrivande. Det är ju behändigt när vi har världens smalaste trappa ner till toaletten. I natt när jag skulle hasa ner fanns det inget smärtstillande kvar i kroppen. Då grät jag som ett litet barn.
- Försöker sova lite på dagen men herregud vad det ringer. Det är från jobbet, från försäkringsbolaget, från snälla kompisar som vill höra hur jag mår, kompisar som just fått barn... Och så knackar ett blomsterbud på dörren. Fina höstblommor från jobbet, det piggar upp!
- Busar med Lilla H så mycket jag kan men jag är så trött, det måste vara tabletterna eller såret som läker eller inte vet jag. Jag lär honom att säga "gips" och så har vi börjat räkna. "En, två, tre," säger jag. "Åtta, åtta, åtta" skriker han.
- Utan honom och Sambon vore livet öken just nu. Medan jag ligger i soffan och tittar på Timell iscensätter Sambon sitt eget Äntligen hemma. Vi kan döpa avsnittet till "Äntligen kan jag pissa vid sängkanten". Han har byggt en kommod till mig och om jag inte vore så pryd så skulle jag visa den här på bloggen för den är rejält snygg. Vid sådana här tillfällen älskar jag att Sambon och jag varit tillsammans i dryga tio år.
tisdag 18 november 2008
Det sablans benet
Jag hade hoppats på inspiration till ett inlägg som tog sikte på något högre än mitt gipsade vänsterben. Men nä... jag har så himla ont att det är allt jag kan fokusera på. Våra dagar just nu:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Stackars stackars dig, det låter hur jobbigt som helst. Tänkte föreslå en potta men så läste jag om din kommod, låter verkligen omtänksamt av sambon. Dra ur telefonerna när du sover, vettja - om inte det också kräver smala branta trappan ner! Krya på dig!
Ååå! Stackars. Innan jag kom till punkt fem tänkte jag att potta kanske var en idé.
Det här kommer kanske låta sickt, men jag får tårar i ögonen av sånt där. Att bygga en kommod så att ens kära slipper hasa nerför trappen. Det är fint.
Tänk att det kan rymmas så mycket kärlek i en potta.
Krya på dig, vackraste! Tänker på dig så att det knakar i hela kroppen. Hade tänkt ringa, men det låter klokt att låta bli. /Carin
"Tyvärr" sov jag hela natten inatt, Sambon blev lite besviken.
Ring bara ring! Inte meningen att skrämma bort er från samtal. Måste ju ha någon att beklaga mig inför ;)
Å, Scott är dagens hjälte. Hälsa honom det. Jag får också en tår i ögat!
Kram fina!
Kim
Berättade för Sambon att ni kommenterat så fint om hans kommod. Hans respons: "What? Really? If they'd been English they would have said: Excuse me, are you actually talking about going to the toilet?"
Skicka en kommentar