Adventspynt i fem steg

1. Fredag kväll och jag nämner för Sambon att imorgon, lördag, måste lådorna med advents- och julpynt bäras ned så jag kan få botanisera. Hemma är det oftast Sambon som pyntar (förutom till fest) men advent och jul är liksom min grej.
2. Lördag och Sambon lagar frukost, byter blöjor, tvättar, viker ihop, hänger upp, fixar lunch...Dagen går och jag sitter med benet och DN. Kan inet riktigt med att kräva ned de där lådorna.
3. Inte förrän strax efter lunch på söndagen dyker de upp. Då har jag kastat långa, längtansfulla blickar mot grannarnas hus som slått på stort och dekorerat sitt hus (som en gång varit handelsbod) med en hel massa utebelysning. Sonderar snabbt igenom lådorna med Lilla H:s assistans men sedan "måste" jag åka till en kompis som just fått barn och fika (Välkommen Kasper!). Men hyser goda förhoppningar om att Sambon ska ha fixat allt tills jag kommer hem.
4. Men icke. Inte en stjärna, inte en stake glimmar när vi svänger in på uppfarten. Jag känner mig fattig, jo jag gör faktiskt det.
5. Några timmar senare är huset ljust, vackert, väntande.

Det där är ju vardagsmat hos oss

1. Måndag: Fiskpinnar, potatismos, ärter, sås.
2. Tisdag: Fiskgratäng med räkor, spenat och morötter.
3. Onsdag: Bakpotatis med tonfiskröra och sallad.
4. Torsdag: Hembakt pizza hos Anna.
5. Fredag: Om ett par timmar blir det linsgryta, färskt bröd, stark ost och kallt vin.

Summarum: En väldigt fiskig vecka för att vara hemma hos oss. Vad äter alla andra?

Genom alla himlar

Rakt igenom alla himlar älskar jag dig, Lilla H. Jag himmel vad man kan älska sitt knytt. Om vardagens modersmödor ville jag skriva, om taggar i hjärtat när han längtat efter mig på dagis, när han trött-trillar ner från toastolen och slår pannan i kaklet. Hur sagolik han är när tårarna sprutar, med lilla handen tryckt mot bulan snyftar "pannan, pannan" för att när Daddy kommer rusande byta till "head, head". Men modern är trött och det allra vackraste hittar inte ned till tangentbordet. Kanske en annan dag.

Idag blir det istället smått och gott från en lista jag hittade.

Fem saker jag gjorde i går:
Jobbade hemifrån
Följde med och hämtade från dagis
Duschade (jo, sånt är värt att nämna när man har brutet ben)
Sms:ade med min syster som är på Kanarieröarna
Hejade på Sambon då han gillrade musfällor

Fem saker jag ser fram emot:
Avdelningsfest med jobbet nästa vecka
Få besked från Försäkringskassan i ärendet med benet versus reseersättning
Mys med Anna och Lilla H efter jobbet imorgon medan Sambon är och storhandlar
För tidigt födelsedagsfirande för Lilla H under luciahelgen (Ja, du är bjuden)
Ta bort gipset

Två veckor med gips

Bara fem veckor kvar alltså. Skruvarna (sju till antalet) verkar ha gjort sig hemmastadda och jag trappar ned på de smärtstillande. Nu orkar jag se framåt. Var på kontoret igår och ska dit imorgon igen. Jobbat, det har jag ju gjort ett tag och det går riktigt fint. Meckigast är vardagsstrulet även om jag gör små segrar varje dag.

1. Nu kan jag duscha utan att riskera att hela gipset blir blött. Sopsäck, omlindad handduk och så benet upp på badkarskanten. Bekvämt? Nej.
2. Men jag kan inte åka med och storhandla då jag inte pallar att hoppa runt den timma det tar.
3. Nu kan jag få upp Lilla H på övervåningen på egen hand samt lyfta i och ur honom ur spjälsängen.
4. Men jag kan inte ta tag i fixandet av hans rum som vi hade som plan inför julen.
5. Äta pepparkakor är en baggis men jag kan inte krypa omkring och leta adventspynt, ej heller sätta upp det.

Godsaker

Ah, till jul brukar jag ofta önska mig nåt litet gulligt halsband. Ni minns väl trenderna?

Korset...

Döskallen...
Körsbären...

Och nu senast - ugglan.

Vad blir det härnäst? En näpen liten bakelse skulle sitta fint.

Parkera mig next to Parky

Sambon brukar ju säga att jag är till hälften engelsk men nuförtiden känns det verkligen inte så, har aldrig tid att tänka på "mitt andra hemland". Men nu har jag just sett en dubbelepisod av Parky och började genast längta dit. Visst finns det en del jag retar mig på men jag gillar ändå...

1. Mataffärerna. Det är en myt att engelsmän äter dåligt. Deras supermarkets har ett otroligt sortiment och är mycket fräschare än svenska.
2. Vädret. Det är även en myt att det regnar hela tiden. Jämfört med Västkusten är i alla fall London rena öknen. Och så är det varmt långt in i oktober.
3. Dinner parties. Det är något med engelska dinner parties, de känns alltid lite lyxigare på något sätt. Tror det har med snacksen att göra.
4. Jul. I England firas jul mer som en fest med champagne (eller bubbelvin) och lite flärd en svettiga glöggkalas i hemstickat. Dessutom är det roligare att julhandla där.
5. Shopping överhuvudtaget. Det är klart att London är vida överlägset det Sverige kan erbjuda men även på andra ställen tycker jag det är bättre. Men kanske är det för att det är annorlunda helt enkelt?

Minnet är bra men kort

1. I flera dagar gick jag och störde mig på att jag inte kunde komma på vad mina starkaste värktabletter hette när någon frågade. (Jo, folk frågade, min lillebror till exempel). Så till slut fick jag göra en ramsa, det gör jag alltid när det är något jag måste komma ihåg.
   A dick that hangs low, f-na, f-na. (En lågt hängande kuk, fniss fniss. Fritt översatt). Det är väl ändå något som sätter sig? Tabletterna heter Dic-lo-fe-nac. Är lite osäker på om man kan skriva f-na, f-na sådär. Känns fel men törs inte fråga Sambon. Amanda?
2. Jag hade alltid bra betyg i skolan och det berodde inte enbart på min bländande intelligens utan på att jag så snabbt kunde proppa in ny information med hjälp av bildminnen, ramsor etc. Nackdelen är att jag nu har ganska svårt för att komma ihåg de där viktiga historiska årtalen. Fördelen är att jag fortfarande har väldigt lätt för att ta till mig nya instruktioner.
3. Hur många lösenord och pinkoder har du i ditt liv? På bara några år har de fullkomligt exploderat för mig. Tidigare var det mejlen, bankkortet, telefonbanken, något lösenord på jobbet... Nu är det massor av lösenord på jobbet, barns personnummer, bensinkort, ICAkort, försäkringskassan, lösen till medlemssajter på nätet mm. Jag har ett standard som jag haft i flera år och det försöker jag använda överallt. Det är tydligen JÄTTEDÅLIGT för säkerheten på jobbet. Säg att du har ett lösen för att logga in på ditt barns dagiskooperativs hemsida. Så hackas den sidan (lite långsökt kanske...) och så testar hackarna samma på din arbetsplats webmail och kommer åt massa hemlig info. Ja, ni fattar. På mitt jobb är de förresten asjobbiga. Det ska vara både bokstäver, siffror och lite tecken typ ,;.: också. Och så ska man byta allt som oftast. Jag skriver ner alla på ett kuvert som ligger i min olåsta skrivbordslåda.
4. Det här med namn har jag också blivit allt sämre på att komma ihåg. Hej, hej, hej, hej. Nya människor i nya situationer HELA TIDEN. Självupptagen som jag är tänker jag bara på hur det låter när jag säger mitt eget namn. Ett smart sätt att komma ihåg just namn är att upprepa vad de sagt och sedan göra en mental bild av den här personen tillsammans med någon du känner med samma namn. Typ om jag hälsade på en nyanställd Linda på jobbet kan jag göra mig en bild av hur hon hoppar hage tillsammans med en liten Linda på Lilla H:s dagis.
5. En sak jag är skitbra på att komma ihåg är hur det ser ut hemma hos folk. Jag vet vilka böcker folk har hemma, vilken färg de har på kuddarna, vilka påslakan de brukar variera mellan. Ja, ofta vet jag vad de har i skåpen också. Det är verkligen inte för att jag är snokig utan för att just sånt intresserar mig. Tro't om ni vill.

Nu är jag ute och tjyvar igen

Här kommer ett bonusinlägg eftersom jag missade så många under operationen. Snott direkt från Aftonbladet, handlar om Rapports nyhetsankare Rikard Palms alla felsägningar.

1. Rikard Palm läser ett telegram om att det är minst lika farligt för kvinnor som män att gå på krogen – eftersom de ofta blir ”omkull knull...knuffade” på dansgolvet.
2. I ett annat inslag berättar han om Argentinas ekonomiska kallops, men rättar sig snabbt till kollaps.
3. Efter en jordbävning i Tokyo ringer Rikard Palm upp en hotellreceptionist i Japan. På knackig engelska presenterar han sig som Rikard från Sverige i Stockholm och ber receptionisten berätta om ”the earthcake” (jordkakan).
4. En annan gång försöker sig ett nyhetsankare på en snygg övergång om Vasaloppet, men Rikard Palm har tankarna på annat håll och erkänner att han inte alls hört vad hon sagt.
5. Tre gånger samma morgon misslyckades Rikard Palm att uttala skådespelerskan Penelope Cruz namn korrekt. När han väl prickade rätt sträckte han på ryggen och såg påtagligt nöjd ut. Sedan sa han fel en fjärde gång.

Ingen kommodovaran

Sambon vaknade med en besviken min i morse. Jag hade sovit hela natten.
Dagen skulle dock innebära större påfrestningar än så. Förra veckan hade jag ett positivt samtal med en snubbe från försäkringskassan. Jo, efter två veckors sjukskrivning går kassan in och betalar rese-ersättning till jobbet istället för sjukpenning, det brukar inte vara några problem. Idag var det en annan visa. Okej, så sjukanmälan från min arbetsgivare måste komma in först och de kan inte skicka in den förrän jag varit sjukskriven i två veckor. Och sedan ska ansökan behandlas...okej. Hur lång är handläggningstiden? Vem lägger ut pengar under tiden? Om jag får avslag, förlorar jag de pengarna då? Just nu kan jag varken gå, cykla eller köra bil. Jobba kan jag, men inte åtta timmar i sträck, det orkar varken benet eller ryggen med (om jag ska sitta med benet högt). Ja, ja, det får väl lösa sig med jobbet på något sätt.
Grejer som är lite svårare:

1. Handla julklappar. Gillar inte att handla julklappar på nätet.
2. Bädda med nya lakan. Helst vill jag ha nya lakan varje dag nu då jag tillbringar så mycket tid i/på sängen men det vore oschysst att ge Sambon ytterligare sysslor.
3. Gå långpromenad. Har redan funderingar på hur mitt lilla ben ska se ut när gipset åker av.
4. Hälsa på god vän i stan som har en nyfödd liten Olle. Det går ju bara inte. Även om jag skulle få skjuts i stan kan jag inte ta bussen hem för Sambon kan inte hämta mig när Lilla H sover.
5. Variera mina outfits. Sedan olyckan har jag varierat mellan mysdress och ett par baggy jeans där gipset får plats. Men vad ska jag göra när jag börjar jobba igen? Min garderob är ju väldigt mycket uppbyggd kring stuprör och kjolar med tights. Är det nån som har lust att snabbsticka benvärmare till mig? Diameter 10 respektive 16 cm.

Det sablans benet

Jag hade hoppats på inspiration till ett inlägg som tog sikte på något högre än mitt gipsade vänsterben. Men nä... jag har så himla ont att det är allt jag kan fokusera på. Våra dagar just nu:

1. 02:00 Lilla H vaknar och är superledsen. Sambon går in till honom och pratar, klappar, vyssjar med mild röst. Men det hjälper inte. Lilla H har fattat att nåt inte är som det ska med mig. Han ropar "mamma, mamma" och vägrar somna om. Till slut orkar inte mitt mammahjärta längre, han får komma in mellan oss, borrar in sig så djupt han kan i min armhåla och somnar. I sömnen sparkar han vilt mot Sambons rygg och mitt gipsade ben.
2. 02:00, 05:00 En variant av smärtstillande jag tar måste ta mig f-n vara vätskedrivande. Det är ju behändigt när vi har världens smalaste trappa ner till toaletten. I natt när jag skulle hasa ner fanns det inget smärtstillande kvar i kroppen. Då grät jag som ett litet barn.
3. Försöker sova lite på dagen men herregud vad det ringer. Det är från jobbet, från försäkringsbolaget, från snälla kompisar som vill höra hur jag mår, kompisar som just fått barn... Och så knackar ett blomsterbud på dörren. Fina höstblommor från jobbet, det piggar upp!
4. Busar med Lilla H så mycket jag kan men jag är så trött, det måste vara tabletterna eller såret som läker eller inte vet jag. Jag lär honom att säga "gips" och så har vi börjat räkna. "En, två, tre," säger jag. "Åtta, åtta, åtta" skriker han.
5. Utan honom och Sambon vore livet öken just nu. Medan jag ligger i soffan och tittar på Timell iscensätter Sambon sitt eget Äntligen hemma. Vi kan döpa avsnittet till "Äntligen kan jag pissa vid sängkanten". Han har byggt en kommod till mig och om jag inte vore så pryd så skulle jag visa den här på bloggen för den är rejält snygg. Vid sådana här tillfällen älskar jag att Sambon och jag varit tillsammans i dryga tio år.

Syntax error

1. Återkommer
2. efter
3. operationen
4. imorgon.
5. Med skruv!

Uno dos tres

Fem är det antal Alvedon jag tar per dygn.
Fyra är det antal timmar jag jobbat idag.
Tre till antalet är de gånger jag rumphasat mig upp och ner för trappan idag.
Två till antalet är de sociala åtaganden vi har i helgen.
Ett glas vin är precis vad jag tänker ägna mig åt nu.

Kvinnan, barnet och skulden

Det pågår debatter om hur den goda modern bör vara på både bloggar och i krönikor, på ledarsidor och i debattartiklar just nu. Ja, pappan nämns väl också på ett hörn men det är mest för syns skull. Nej, nu riktar man in sig på kvinnan, barnet och skulden.
Det handlar om hur länge man har sina barn på dagis ("Personalen tycker synd om era barn"), om huruvida man helammar i sex månader (löp på GP igår), om man ammar efter ett glas vin ("Om man inte kan avstå ska man inte skaffa barn), om det är ok att vara en sk karriärkvinna ("Varför skaffar man barn om man aldrig vill träffa dem") Ja, ni har säkert läst och hållt med, för det låter ju sunt och bra för barnen alltihop. Och så har ni läst en gång till. Och förhoppningsvis reflekterat lite. För min del tycker jag att en stor drös av detta osar jävligt mycket backlash för kvinnan, goddammit.

1. Nej jag helammade inte i sex månader. Jag såg såååå fram emot att börja med ersättning och smakportioner.
2. När jag några veckor efter förlossningen hällde upp mitt första glas bubbel var jag strålande glad!
3. Lika glad var jag när jag rökte min första festcigg igen.
4. Ja, jag dricker alkohol när min son är i närheten. Inte mycket och inte ofta men jag gör det.
5. Ja, jag kommer tyvärr hem så sent som klockan 18 de flesta kvällar. Då har i och för sig Lilla H redan varit hemma ett par timmar med Sambon. Det är inte kul för mig och jag hoppas att det inte ska vara för evigt MEN jag vet redan det och tycker inte att livet blir jättemycket enklare för att en massa snusförnuftiga krönikörer/kristdemokrater berättar för mig att jag inte borde skaffat barn.
   

Blev därför oerhört glad över Maria Haldestens ledare i gårdagens GP.

Glamour me!

Det blir ingen operation imorgon eftersom jag måste bli frisk från feber och förkylning först. Kvällen piggades upp av att vi blev bjudna på cocktailparty/30-årsfest på Nyår. Hoppas gipset är borta då... I'll stay casual!





Samtliga bilder från Asos.

Det kunde varit värre...

Jo, det kunde det. Jag kunde slagit i huvudet, till exempel. I fortsättningen är det jag som cyklar med hjälm. Eftersom jag nu har både huvudet och förståndet i behåll kan vi ju hjälpas åt att rangordna enligt nedan. Vad ska jag sätta överst på "värst-just-nulistan" tycker ni?

1. Ett gipsat ben som gör det helt omöjligt att gå uppför trappan. På nedvägen kan jag glida på rumpan.
2. Ett gipsat ben som ska opereras på torsdag eftersom det är av. Samtidigt tar man tillfället i akt och sätter in en skruv i fotleden så att den inte ska drabbas av förslitningsskador pga benbrottet.
3. En megaförkylning som brutit ut i idag.
4. En ansamling jobbgrejer som inte går att lämna över till någon annan.
5. En Lilla H som blir jätteledsen när mamma inte kan " an ett"= "en häst" dvs leka häst med honom på ryggen. På många, många veckor framöver.
   

Ja, där har ni alternativen. Skicka ett mejl till mig med ert svar. Nu har du chansen att vinna en I-pod (en bra att ha grej om ni någon gång ska opereras med lokalbedövning, för då slipper ni höra när de skruvar in en skruv i foten el dyl.)

Tack för omtänksamma kommentarer till mitt förra inlägg. Kram.

Varför håller man på?

1. Köper regnställ.
2. Lämnar bilen hemma.
3. Köper busskort.
4. Fixar med cykel i stan.
5. Allt detta för att femte cykelturen vurpa i backen, landa så att hela underbenet förvrids, vråla som en gammal katt. I morgon blir det sjukan för mig. Jag som har megastor deadline på onsdag.
   

Söndagsförfall

I can see you... alla ni som har det nystädat, höstmysigt, välklätt, söndagsstekigt hemma. Status chez nous:

1. En halvtom ravioliburk på diskbänken.
2. En odiskad stekpanna på spisen.
3. Två vuxna i sovkläder framför varsin dator.
4. En liten man framför tv:n.
5. En bortahelgs ouppackade väskor på golvet.

I första hand...

...letar vi efter

1. en lampa till vardagsrummet där nere. Sambon är nog mest inne på en bordslampa. Vad han inte känner till är att jag har veto. Förhoppningsvis hittar vi en golvlampa.
2. en tallrikshylla för Lilla H:s rum, där han kan ha sina favvoböcker. (Läs: De böcker som hans mamma tycker har finast framsida)
3. ett Emmaljunga-dockskåp från 70-talet. Är grymt sugen på att pyssla och inreda ett.
4. små skira, udda handblåsta glas att ha blomskott i eller bara som prydnad. Såna letar jag alltid efter.
5. ett fräscht lapptäcke i rött/grönt/vitt/blått till Lilla H:s rum.

Nu åker vi till favoritandrahands-butiken. Frälsningsarméns sådan i en stad nära mina föräldrar.

Mörkrädd

1. Det är mörkt när jag vaknar
2. mörkt när jag går till bussen
3. mörkt när jag sitter upp på cykeln
4. "mööööt" och "daaaaart" säger Lilla H när jag kommer hem, pekar ut i svarta intet med sitt lilla finger.
5. oändligt mörkt när vi släcker lampan, kurar under täcket tills mörkret slutligen kommer och tar oss.

När vänder det?

Snela tåmten...

Nu till jul önskar jag mig...

1. Att vi får vara friska.
2. Att vi får en fin holiday i England.
3. Att jag har tid/råd att köpa något fint till mina finisar.
4. Att jag hinner vila upp mig.
5. En mp3 med radio.
   

Vad gör ni first thing på hotellrummet?

1. Drar för gardinerna.
2. Kollar in badrummet (på hotellet jag var igår hade de dusch med glasruta in till sovrummet)
3. Sprider ut lite grejer här och där.
4. Kollar om det finns några freebies att ta med hem.
5. Duschar.
   

Vad heter dina klasskamrater?

Jo, det här med klass. A-K skrev i en kommentar till mitt förra inlägg att de namn vi ger våra barn har seglat upp som en av de allra tydligaste klassmarkörerna. Och visst är det så. På långt håll kan man nästan alltid avgöra om det nedbäddade barnet i kärran är en Greta eller en Izabelle alternativt en Oscar eller en Liam utan att man sett en endaste rosa, liten nästipp. Själv ramlar vi ju rakt ned i medelklassträsket med vårt namnval till Lilla H. Blir det några fler söner i huset har jag följande förslagslista:

1. Dorian
2. Florian
3. Dante
4. Alfred
5. Valdemar

Men säg inget till Sambon.

Det handlar om klass

1. Läser en artikel i GP om att massor av pianon bortskänkes på Blocket. Det är ingen som vill ha dem då de inte längre utstrålar bildning och medelklass med ambitioner. Själva har vi ett superproffsigt elpiano men det är så j-la fult att det står gömt i sovrummet. Men ett riktigt piano skulle få pride of place i vårt hem... Ja, så ute är vi alltså.
   Det står i och för sig i artikeln att för de som verkligen kan spela anses det fortfarande ok att ha ett framme. Jag kan spela tre låtar, Sambon spelar ok och Lilla H kommer bli världsbäst. Ska nog ringa på nån av de där annonserna.
2. Det här med klass, det är så fruktansvärt intressant, det har jag alltid tyckt. Och har man som jag dessutom bott många år i England har man kunnat bedriva avancerade självstudier. Som europé i England förbryllar man engelsmännen (som för övrigt inte kallar sig européer, de är ju kort och gott engelsmän). Eftersom de inte kan placera in en i ett fack med hjälp av födelseort, dialekt eller yrke (jag pluggade, var au-pair etc) så tvingas de fråga vad ens föräldrar jobbar med. Jo, det är sant. Det har nog bara väldigt nära vänner i Sverige frågat mig.
3. Redan som mycket liten var jag väl medveten om klass, vad som ansågs fint och inte fint. Jag visste att det inte ansågs fint att ha en mintgrön skinnsoffa, som en klasskamrat hade hemma, även om jag tyckte att det var fint.
4. Detta var inget mina föräldrar tutade i mig på något sätt, jag kommer inte från någon sådan bakgrund, det var bara något som intresserade mig. Nyanserna mellan hur klasskamraternas föräldrar hade det hemma i vår lilla stad. De som hade afrikansk konst på väggarna i vardagsrummet eller kallade filtar för plädar hade föräldrar som var bibliotekarier eller lärare, de med pastellfärgade skinnsoffor och som var först med videobandspelare jobbade inom hemtjänsten eller körde lastbil.
5. Just inredning är ju en så toksäker klassmarkör. Jag älskar att vara ute och promenera och titta in i folks trädgårdar och hus. På småställen som vår by blandas ju både arbetarklass och medelklass på samma gata. Säkraste klassmarkören i adventstid: Ju fler stakar, stjärnor, kransar det pyntats med - desto mer arbetarklass.
   En kompis vars båda föräldrar är professorer har inga stakar alls, istället har hon amaryllisar för flera hundra kronor.
   Än jag då? Jag har ett par, tre stakar men vill ha många, många fler.